SxE HxC

Ifall det är någon mer än jag som blir nostalgisk såhär på julen så kan jag rekommendera att besöka bloggen Olde Tyme Hardcore. Känner du dig helt lost vill jag vill speciellt rekommendera pärlörhängen såsom Up front - Spirit, Battery - Only the diehard remains, Rejuvnate - Moment of truth och såklart Judge - What it meant. Men, tänker den insatte bloggläsaren, varför tipsar du inte om Damnation, hela SxE-scenens kanske mest bortglömda skatt? Well, just Damnation fanns inte på Olde Tyme Hardcore, men Damnations, eller Damnation AD som de blev tvugna att kalla sig, - No more dreams of happy endings finns att hämta här. Helt sjukt bra faktiskt.

#prataomdet

Ok, så har det kommit till min tur att #prataomdet. Jag har nu läst diverse inlägg i debatten och jag tycker alla är jättemodiga så här kommer min redogörelse. Jag var rejält mkt yngre än vad jag är idag och ganska så grön bakom öronen om man säger så. På den tiden visste man ju att det var farligt att simma nära stranden men vadå, man var ung liksom, det hör ju till att tänja lite på gränserna när man är tonåring? Iaf, en dag när jag vågade mig extra nära stranden såg jag en kille som satt där helt ensam. Det var tidigt på morgonen så jag antar att han kanske hade spenderat natten där efter en fest eller så? Han var ganska så mkt äldre än jag och så men på den tiden var ju det mest spännande. Självklart lade han märke till mig också och började locka mig med löften om färsk fisk och liknande. Sa att jag var fin och så. Naturligtvis borde jag ha vänt om där och då men jag kände ju samtidigt att det delvis var mitt fel, jag hade ju simmat omkring där och han hade sett mig och jag ville ju inte att han skulle bli besviken. Efter ett tag tröttnade jag på hans lockrop och simmade villigt upp mot grundare vatten, det kändes som att det var det enda som kunde få honom att sluta liksom. Du var en riktigt fin delfin sa han och var jättegullig. Jag undrade mest över när jag skulle få fisken som han hade erbjudit mig tidigare tills det plötsligt gick upp för mig att han inte hade någon fisk. Det var bara en lögn för att få upp mig på stranden! Jag ville simma tillbaka men tidsvattnet hade redan hunnit försvinna. Jag insåg att jag var strandad! Killen började bli mer och mer närgången. Det var obehagligt men jag ville ju inte göra honom ledsen, trots allt så låg jag ju här naken på stranden, det är ju klart att det skulle ha en effekt på honom. Hela situationen var ju mitt fel.

En tidsresa in i framtiden.

För ca ett år sedan skrev jag om filmen Linkeroever, en ganska fantastisk liten film om bl.a. en lömsk pilbågsklubb och deras uråldriga ockulta ritualer. Självklart uppfattade jag den som en ganska bisarr historia tills jag av en tillfällighet nyligen själv besökte en pilbågsklubb. Nu vet jag inte vad jag ska tro längre. Längst ner ser ni även en bild på något som jag hoppas blir årets trend 2012, pilbågsjägarlooken.

Önskelista julen 2010

I julklapp önskar jag mig ett par foppatofflor. Den åtminstone normalbegåvade läsaren inser ju att detta inte är en särskilt radikal önskning. Nästa år, 2011, kommer nämligen alla att ha foppatofflor, det är jag helt övertygad om. Varför?
1) De verkar vara så sköna och lätta.
2) De finns i jättemånga olika roliga färger
3) Först gnällde modebloggarna över att Foppatofflorna var fula, sedan hakade innebandymagasinen på (tex King och Cafe), något år senare skrev aftonbladet och expressen om hur fula de var. Nu har de modebloggare som ursprungligen skrev om foppatofflorna blivit gamla och har ersatts av nya unga modebloggare som aldrig har hört talas om foppatofflor tidigare. De kommer typ ba "whatta fucka is dis liksom?!!"
4) För att alla hade foppatofflor i Japan hösten 2008.

Soundtracks Of Our Lives

Ok, jag postade ju Shogun Assassin tidigare eftersom den, förutom att vara en av de bästa filmer som någonsin gjorts, även har en sinnesjukt bra soundtrack. En annan film med ett riktigt mäktigt soundtrack är Lucio Fulcis Zombie 2. Särskilt själva theme-låten är lysande och låter ungefär som de sakerna jag brukar lyssna på idag. Filmen i sig är ju också en klassiker (haj vs zombie tex!) även om Beyond är min favorit av hans filmer.

Trailern för Zombie 2 hittar du här.

Bloggbeef!

Ett av mina gamla inlägg, bloggrecensioner, skapade en del ont blod, bla anklagades jag för att näthata och internetmobba. Nu är det som så att jag anser mig ha hög moral och stor empati och varje gång jag råkar trampa någon på tårna får jag oftast dåligt samvete. Därför tar jag väldigt illa vid mig när jag blir anklagad för att ha "en sorts tourettes" samt en massa annat trams av en fellow bloggkollega. Nadja, It's on muthafuckah! Och tack för tipset om fienden-bloggen.

Mera Goth

Ok, Gatekeepers nya album Giza släpps den 13/12. Jag passar på att lägga upp ytterligare en smaskig video. Gahh! Cravingz!

GATEKEEPER "Giza" [BLaDe ReDux] from Thunder Horse Video on Vimeo.

Shogun Assassin

Ok, i posten tidigare skrev jag om roliga soundtracks i gamla fantasyfilmer. Snackar vi filmsoundtracks så finns det inget som slår Shogun Assassin. Faktum är att jag inte tror att någon film gjort större intryck på mig än när jag såg den som ung tonåring hos en kompis vid Kvilletorget. Jag har såklart sett originalen, dvs Lone Wolf and Cub: Sword of Vengeance och Lone Wolf and Cub: Baby Cart at the River Styx, men jag gillar faktiskt den dubbade, märkligt sammansatta, Shogun Assassin bäst, mkt pga av att dess märkliga dataspelssoundtrack är så mäktigt. Musiken har ju dessutom samplats exakt 167 345 gånger av olika rappare. Bäst lyckas GZA i 4th Chamber:

Mera Goth

Jag har ett svagt minne att jag postat en video med Gatekeeper tidigare? Iaf, Gatekeeper får mig alltid att tänka på bortglömda fantasyfilmer, som tex Krull, Dungeonmaster, Deathstalker, Hercules 2 etc. Det var alltid fantastiska synthsoundtracks i de där filmerna.

GATEKEEPER "Serpent" from Thunder Horse Video on Vimeo.

Vad är en man

Apropå mitt tidigare inlägg om skogshuggartrenden så går det väl ihop med ett slags rådande machoideal, eller som vanligt när det gäller innerstads-stockholm, ett slags konstruerat machoideal? Dvs personer som inte är speciellt macho försöker härma macho. Nu tror säkert någon att jag ironiserar över det här med att vara macho och att jag helst sitter framför datorn och är bitter över att jag har så lite muskler, att jag önskar att jag kunde odla skägg, att jag helt enkelt inte är tillräckligt manlig. Inget kunde vara mer fel. Sanningen är att jag ibland måste tona ner min manlighet för att passa in i det här metrosexuella samhället. Jag är dessutom biologist och androgyna politiskt korrekta popnerdar vill jag helst ge på käften (de är alla hycklare, tro mig). Iaf, jag sprang på de här bilderna precis och tyckte det var roligt eftersom min forna favoritbloggare Esgieqroue en gång skrev en bloggpost om mannen på bilden nedan under rubriken "Vad är en man". Tyvärr finns inte Esgies eminenta blogg kvar på nätet längre men förhoppningsvis dyker de upp i något annat sammanhang i framtiden. Iaf, nu undrar jag, finns det någon som läser den här bloggen och INTE vet vem mannen på bilden är?

I Stockholm 2010

Ok, nu är jag inget modeorakel på något sätt, men det råder väl en slags typ skoggshuggaretrend just nu, eller hur? Jag var i Japan för två år sedan och tänkte att "ok, nu blir det fan cutting edge vad som är trendigt etc" men alla butikerna var sprängfyllda med rullmössor, dunvästar, jackor gjorda i filt, Uggs, Red Wing, flanellskjortor, jeansjackor med pälskragar etc. Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag antog att japaner innerst inne inte brydde sig så mkt om vad som var inne för tillfället utan istället helst av allt klädde sig i dunväst oavsett trender etc. Så fel jag hade, nu två år senare svämmar Stockholm över av skogshuggarkläder så allt jag iakttagit var såklart supertrendigt. Iaf, butiken Unionville öppnar snart i Stockholm och de har bla lagt upp följande "inspirationsbilder" på sin websida. Det här är alltså Stockholm. 2010. Är det bara jag som tycker det här är stor humor?

Salem Bashing! del 2.

Inga kommentarer på flera poster nu. Är det en slags tyst kritik? Jobbar jag inte tillräckligt hårt? Håller jag inte tillräckligt hög kvalitet? Fair enough. Ni är svårflörtade. Jag får kämpa. Ni kan dra åt helvete.

Iaf, min bekant i London fortsätter uppdatera med tweets från Salems spelning. I en kyrka. I London. Ujujuj. Rökmaskiner. Check. XX som apatiskt kollar på från front row. Check. Apatiskt för i de här kretsarna får man absolut inte visa några som helst känslor utåt. Jag ser framför mig precis hur det ser ut. De har håret rakat ner till skinnet på sidorna, svarta oversize t-shirts och smala svarta jeans, och till det, svarta kängor. Pojkaktigt svullna kinder. Indietjocka (dvs smal men har ändå hull runt midjan). Ansiktena förstenade i en slags jag-tog-heroin-för-2-min-sen-och-håller-precis-på-att-däcka-min. Jag avskyr verkligen XX. Jag fattar inte grejen. Musiken är så trist att klockorna stannar. Och vad fan är dom för någonting? Är dom gother? Vad? Varför ser alla Londonhipsters ut precis så? Helvete, hur gammal har jag blivit? Jag är resonerar ju precis som min gamla pappa. Jag hatar ändå the XX. Stryk borde dom ha. Och det känns skönt att vi är bra mkt drygare här i Stockholm än dem i London eftersom de inte hunnit fatta hur ocoola Salem är ännu. Hah!

Iaf, för att rädda situationen lite samt bevara min ungdomlighet, för jag är väldigt ungdomlig, när jag hälsade på hos Antroposoferna i Järna så gav dom mig en brochyr om en kurs för ungdomar i ålder 18-25, så det så, iaf, för att bevara min ungdomlighet så måste jag erkänna att jag lyssnade precis på OoooOOOoo eller vad dom heter och, satan i gatan, det var några sjyssta spår där ändå. Märk dock att jag kanske kommer att förneka detta om ett par timmar.

The way my wrist gliss I make a hood bitch say “damn!”

I lördags skrev Fredrik Strage och Axel Björklund en tvåsidors hyllning till Kanye West i DN. Och visst, jag gillar visserligen Kanye samtidigt är han lite hiphopens svar på Lady Gaga, lite crazy men förutsägbar. Istället skulle jag vilja hylla Gucci "Scusi" Mane för den senaste tiden har jag lyssnat på Gucci i stort sett dagligen. Här kommer ett par orsaker till varför man inte kan låta bli att älska Gucci:

-Gucci Manes favoritfärg är gult. Han gillar gula bilar, gula skor, gula tees, gula bitches, Bart Simpson etc.
-Gucci Mane tror på vampyrer.
-Gucci Mane har uppfunnit ett nytt ord, burr, och han envisas att repetera detta gång på gång på alla låtar. Oftast har han även en kör som ropar Burr Burr i varje låt. Dessutom gör han om alla ord som innehåller "bu" eller "ber" till burr. Tex burrito blir bhurr-ito och december blir decem-bhurr.
-Han har döpt två mixtapes till "The Burrprint, Pt 1" och "The Burrprint, Pt 2".
-Gucci Mane har ett halsband föreställande Bart Simpson som är gjort av diamanter (han har även ett föreställande Ådi samt ett Frosted Flakes).
-Gucci Mane rappar ofta om hur han knullar med sina pengar och hur han hellre ligger med money än hoes. Alltså som en slags modern variant på Joakim von Anka som brukade bada och sova med sina pengar.
-Hans sidekick heter Wacka Flocka.
-Hans texter är för det mesta asmärkliga (Try to build an empire. Black Ferrari is a vampire campfire).
-Det cirkulerar massvis med rykten om att Gucci Mane i sjäva verket är efterbliven. Ungefär som med Ramones på den tiden. Som bevis på detta finns bla den här filmen från när han var yngre.

Läs här. Viktigt!

Pa-a-a-anzerfaust, du var så mycket bättre förr. Ja, så hade det kunnat låta ifall jag blev namedroppad i en Håkan Hellström-låt. Det är sant, jag har inte så mkt roligt att skriva om längre. Anledningen? Tidigare var jag bitter och cynisk, nu är jag äntligen en lycklig människa. Lite enkelt kan man väl uttrycka det som att jag har haft den otroliga turen att träffa en fantastisk kvinna som introducerat mig till biodynamisk kost. Stoppar du i dig bajs, så mår du såklart som bajs efter ett tag. Det är därför biodynamisk föda är så viktig, inte bara för den fysiska kroppen utan även för eterkroppen och astralkroppen. Vi är alla delar av den kosmiska minnesbanken. Även själva solsystemet ska ha "reinkarnerat" ett antal gånger, enligt akashakrönikans minnesbilder. Närmare bestämt fyra gånger. Första gången bildades bara ren värme i olika formationer. Denna har idag förtätats till den rent fysiska materien. När solsystemet inkarnerade på nytt bildades gaser. Dessa har idag förtätats till å ena sidan vatten, å andra sidan de eteriska krafter som frambringar organiskt liv. Tredje gången solsystemet inkarnerade så bildades, förutom den ursprungliga värmen och gasen, något som liknade flytande ämnen. Dessa ska idag ha återuppstått som djurvärlden. Först under jordens innevarande inkarnation ska fast materia ha bildats, och därmed ska människan ha utvecklats. För varje inkarnation har solsystemet fått en mindre sol och fler planeter. Ytterligare tre inkarnationer ska "avvecka" eller förandliga först det fysiska, sedan det eteriska och slutligen även det astrala. Människoanden ska då ha införlivat och förandligat de tre naturrikena genom kristuslik kärlek, offerkraft.

-Vem är den lille pojken med hudsalva i ansiktet?
-Det är min korte-son.

-Har du hört om styckmordet i Sydafrika?
-Nä
-Det var Nelson Mandela

-Glenn Hysén ringde precis och meddelade att han skulle bli sen.
-Hu sen?

Burr Burr!!!

Lyssna, avsnitt 4:a av The Walking Dead, "Vatos", är regisserat av Stakka Bo, Johan Renck. Vem hade anat det när man hörde Here We Go Again för x antal år sedan? Iaf, det betyder att typ DN på Stan kommer att skriva om The Walking Dead om ca 1,5 vecka så passa på att namedroppa serien extra mycket fram till dess och du kommer att framstå som någon som ligger steget före och "har koll". Jo, och en sak till, passa på att säga "Burr Burr" så ofta du kan, ok? Du kommer att fatta senare. Tack Panzerfaust!

Cravingz

Jag dööööör ;-) Ge mig ge mig..... :-) :-)

Helt ärligt så upptar dessa skor det mesta av min vakna tid just nu. De är ju liksom inte riktigt anpassade för det här jävla skitklimatet vi lever i. Ett tjockt lager snö redan i november, fuck off.

Tja, vad ska man säga.

Det här med att posta korta grejer, dvs kvantitet istället för kvalitet, är inte min grej. Rent bildligt kan det inte heller bli bättre än "I am in hell, help me" från Hellraiser 2: Hellbound. Jag har såklart sett alla Hellraiserfilmerna, alla åtta eller vad de är. Förutom 1:an och 2:an är de flesta ganska tragiskt dåliga, något som ibland kan irritera mig oerhört. Varför släpa Hellraiser i smutsen på det där sättet? 2012 ska nyinspelningen på Hellraiser komma dessutom. Gissningsvis en remake a´ la Motorsågsmassakern och Fredag den 13:e, dvs filmer gjorda för amerikanska kids som dem i Jersey Shore (som jag visserligen älskade). Om inte nya Hellraiserfilmen duger ska jag fan åka till Hollywood och gå lasermannen på deras arslen. Jag hade tänkt recensera samtliga Hellraiserfilmer här på Bronken men jag orkar fan inte skriva en massa skit här längre. Inte ens mina närmaste vänner besöker bloggen längre, bara en massa anonyma dårar samt diverse ljusskygga gestalter från det förflutna som vill försöka hålla koll på mig. Min lillebror är här ibland och postar roliga kommentarer. Han är en stor författare. Jag är trött på att leva i hans skugga. Bloggar är bara skit.

Jesus Wept

Recension: Watain

-Watain har ett troll som spelar gitarr. Snubben är stor som ett jävla hus.

-Gene Simmons spelar tydligen bas i Watain numera. Han är ca 60år, halvskallig och kompenserar med att kladda ett upponervänt kors i pannan. Han gör dessutom skära av halsen-tecknet mot publiken ca 100 gånger under kvällen. Tufft.

-Sångaren i Watain påminner ibland plågsamt mycket om en gycklare när han hoppar runt på scenen.

-Darth Maul från Star Wars; The Phantom Menace, spelar också gitarr i Watain. Alltså, att ha rakat hår och sedan sminka sig röd och svart är fan inte ok.

-Ovanligt många dorks i publiken, svårt att se skillnad på lajvare och hårdrockare ibland.

-Att gå på BM-konsert iklädd ljusblå skjorta och kofta etc var ett misstag av episka dimensioner. Jag trodde hårdrock handlade om friheten att göra som man vill men istället visar det sig att hårdrockare är den mest konservativa samling nötter jag sett sedan jag kollade på nazisterna på nationaldagen.

-Hur i helvete kan dom låta Ghost spela först?! Nu missade jag deras spelning eftersom jag inte orkade se alla övriga fåniga förband. Tack som fan. Idioter.

Vad var bra då, hmm, hitsen såklart. Samt cudos till djurhuvudena på scenen. Annars så känner jag att jag och Watain går skilda vägar numera (Seriöst, ni måste sparka snubben i djävulssminkningen, det funkar fan inte). Tacka vet jag Gorgoroth på Slussen när det nu var, det var ren ondska.

Evil Boy

Die Antwoord har väl de flesta hört talas om vid det här laget men jag hade inte sett den här videon innan. Iaf, det är den mest bisarra video jag sett på länge och den fick mig att skratta högt samtidigt som jag motvilligt gillar det här som fan. Har du inte sett vansinnet så klicka på länken, len.

Salem bashing!

En bekant boendes i London utbrister på Twitter "SALEM, 24 November! I en kyrka!". Tja, dude. Du får väl hoppas att det blir bättre än i klippet ovan isf. Det bästa är kommentarerna:
-Bring Joaquin Phoenix to this bitch!

The Walking Dead

Jag kollar på tv-serier ibland, visserligen inte lika hardcore som många av mina bekanta men ändå. The Wire har jag såklart sett, för det måste man ha gjort ifall man bor innanför tullarna i Stockholm, annars riskerar man bli kallad för bondlurk. Rome har jag också sett. True Blood, Entourage, Mad Men, Eastbound and Down, Californiacation, Arrested Development, Generation Kill, hmm, vad mer? Jag har säkert glömt några stycken. Jo, iaf, här kommer den oumbärliga informationen, om mindre än två veckor har The Walking Dead premiär och det roliga är att ingen av er har hört talas om den ännu men om ett tag kommer ni alla snacka om den och var hörde ni om skiten först, jo, på Bronken. Gäsp. Som vanligt först med de intressanta nyheterna. Jag har ju då såklart redan läst 11 av de, öh, 14 volymerna av den tecknade serien som serien baseras på och den känns verkligen helt ok. Mitt zombieintresse har visserligen mattats lite av de senare årens överexploatering (samt kanske att jag numera är vuxen?). Men filmer som Dawn of the Dead, Day of the Dead etc fascinerar mig fortfarande. Jag har ju, som ni redan läst, redan börjat planera för min överlevnad i zombievärlden och en komplett guide är på väg och följer snart (förhoppningsvis).

Panzerfaust kommer ut ur garderoben

Vad händer? Tja, inte så mkt. Mitt liv har nämligen gått upp fullständigt i ett litet spel kallat Civilazation V. Jag vet inte ifall ni har spelat det eller så, men jag antar att de flesta av er inte spelar spel över huvud taget. Iaf, det går ut på att man ska ta sin civilisation från 4000 f.Kr fram tills nu ungefär och samtidigt besegra alla andra civilisationer, det gör man genom att antingen ha högst poäng år 2050, skicka en expedition till Alpha Centauri (min favorit såklart) eller genom att förinta alla andra civilisationer. Det tar vansinnigt lång tid och är egentligen mest frustrerande men extremt beroendeframkallnde. När jag var liten satt jag och min lillebror och spelade första Civilization, jag fick ibland sjukt höga poäng och såg mig lite som en mästare på spelet. Iaf, för ett par år sedan kom Civ 4 men det fastnade jag aldrig riktigt för, det var nämligen väldigt svårt. Mitt folk valde ofta "fel" religion, de gjorde konstant uppror och ibland sällade de sig helt enkelt till konkurrerande, mer kulturellt utvecklade, civilisationer. Något som ofta gjorde mig helt skogstokig (Era otacksamma jävlar!!!). Min strategi har alltid varit att sprida ut mitt folk som ogräs över hela världen sedan bygga upp en rejäl krigsmakt för att tvinga mina rivaler på knä. I senare versioner, speciellt 4:an, funkade detta inte speciellt bra. Ens civilisation vill helt enkelt inte bli för stor, befolkningen vill inte att dina städer skall bli för stora, etc, dvs tvärt emot vad du själv vill. I vilket fall som helst, i dagsläget försöker jag begränsa mig till 4-6 st städer, satsar mer på handel och mindre på krig. Är det någon av er som spelar Civ och vilka är isf era bästa tips? Finns det kanske t.o.m. någon som spelar O.C.C. (one city civilization)? Berätta.

Ang dataspel i allmänhet är jag inte någon vidare stor spelare. Jag har faktiskt bara kunnat spela Civ V en endaste gång hittills pga av mitt oerhört inrutade liv (jag är tvungen att planera alla mina aktiviteter ungefär 1½ vecka i förväg). Jag har iofs tidigare spelat igenom Dragon Age, Mass Effect 1 o 2, Fallout 3 och kanske ett par stycken till. Men spelet jag utan tvekan ägnat mest tid åt är första Ninja Gaiden till xbox. Vilket jävla spel alltså! Det spelade jag tills fingrarna blödde, så fruktansvärt svårt var det, och en handkontroll slog jag sönder i vredesmod. Trots ungefär 1000 försök på slutbossen (bossarna) har jag aldrig, aldrig, ens varit i närheten av att klara den. Det klassar jag iofs som ett av mitt livs största misslyckanden (jag har en tanke på att spela om hela skiten, vara mer sparsam med mina potions etc, och sen kanske, kanske, skulle jag ha en chans). En gång efter att jag precis brutit upp ett förhållande tänkte jag att jag skulle ge upp all mänsklig interaktion och hädan efter ägna mig heltid åt World of Warcraft men det blev aldrig riktigt av. Jag har fortfarande inte fattat vad det spelet går ut på och hur man gör? Och de spelnördar som råkat komma i min väg verkar mest bli provocerade av min nyfikenhet. Iaf, min plan är att gå helt in i MMORPG-grejen när jag blir pensionär, dvs om jag inte befinner mig i kosmos vid det laget.

Era as.

Jag är sjukt besviken över att mitt tidigare inlägg "fiskesafari" endast genererade en endaste kommentar, visserligen en väldigt fin sådan men det räcker tyvärr inte på långa vägar för att tillfredställa mitt massiva ego. När jag har skrivit på diverse fejkbloggar har alla poster genererat hundratals kommentarer, det har fan skapats bloggar för att diskutera och analysera mina blogginlägg etc, dessutom var "fiskesafari" näst intill ren perfektion (om man ser till bloggar). Inte heller texten om de badande syskonen fick en endaste kommentar, alltså seriöst, vad är det för fel på er!? Nu är det så att jag har läst likadana poster som denna på otaliga bloggar "Era as, ni uppskattar mig inte tillräckligt" och de brukar, såklart, alltid bemötas av hån från de dryga anonyma läsarna. T.o.m. mästerbloggaren Esgieqroue kommenterade i stort sett varenda ett av sina inlägg med klagomål över för få kommentarer (skall nämnas att jag nästan alltid lämnade en uppskattande anonym sådan), och vad hände sedan? Jo, hela skiten togs bort från nätet och vad gör han idag? Ingen aning? Han kan ju lika gärna vara död vid det här laget. Att skriva på en blogg är verkligen att strö pärlor för svin, de flesta läsare är idioter som för det mesta inte fattar ett smack men tyvärr är jag för lat för att sätta mig ner och skriva på den där längre texten som jag egentligen planerar att skriva. Jag har en en idé faktiskt, det handlar om innerstadshipsters och förvildade barn på landsbygden, lite som en blandning av "Människor helt utan betydelse", "Flickan" och "The Children", Bra skit med andra ord. Inte för att ni någonsin kommer att orka masa er iväg till en affär och för egen maskin bära en pocket från hyllan till kassan, ta upp en sedel ur fickan och betala. Nej nej, jag ska typ ge er alla ett gratis exemplar av boken, och till råga på allt, bjuda er på öl för annars kommer ni inte till releasefesten, sen så slänger ni ändå skiten i pappersinsamlingen alternativt ger bort den till er kusin som bor på landet och är efterbliven. Precis som om det mongot skulle fatta nyanserna? Era otacksamma jävlar!

Fiskesafari

Carolina Gynning är inte den enda fisken jag har fått på kroken så att säga. Jaha, hon den där andra från Big Brother då? Nä, det är faktiskt inte henne heller som jag syftar på. Som ni säkert känner till testades jag positivt för kokain på Grammisgalan 2009, vad hände sen? Jo, det ska jag tala om. Jag åkte på behandlingshem. Det var under denna tid som jag fick smak på naturen istället. Sverige kändes liksom för litet så jag och Mauro Scocco tog flyget till Alaska för att fiska urtidsdjur. Det var en fantastisk tid. Visst, jag saknade det vita guldet och Stureplans storbystade blondiner men jakten på Alaskas alldeles egna Moby Dick upptog snart alla mina tankar. Alaskas Moby Dick, vad är det tänker ni? Jo, den beryktade dinosauriefisken som filmen ”Orca, Havets hämnare” baserats på. Så mkt riktigt, jag och Mauro sorterade utrustningen och gav oss ut på vårt livs äventyr. Ja, för att göra en lång historia kort, efter en veckas hajkande befann vi oss långt upp i Denali State Park, ca 20 mil norr om Takeetna när jag plötsligt fick ett rejält ryck i kastspöet. Mauro, sa jag, jag har fått ett rejält monster på kroken. Mauro ställde sig upp i hyrbåten med håven i ena handen och flaskan med JB i andra och spanade ut över sjön. Jag själv satt blickstilla och i det ögonblicket kändes det lite som att tiden stannade upp. Kvällssolen reflekterades i vattenytan och jag blev för ett ögonblick bländad. Något hände där ute på båten, jag svär, något övernaturligt hände som jag inte kan förklara! Det kändes som att jag tappade medvetandet ett kort tag innan jag åter var tillbaka i båten. Framför mig låg en Koifisk, den största jag någonsin sett. Mauro, sa jag, vad var det som hände egentligen? Det var då jag upptäckte det. Mauro var inte längre kvar i båten. Jag såg mig omkring men han var spårlöst borta. Jag satt kvar där ensam i båten och väntade i timmar på att han skulle, liksom på något sätt materialiseras igen, på samma sätt som han plötsligt försvann. Till slut, när mörkret lagt sig, gav jag upp och startade utombordaren och tog mig långsamt tillbaka till Takeena igen. Koifisken betraktade mig uttryckslöst genom sina grumliga ögon medan den sakta dog. Nästa morgon när jag nådde hamnen igen kastade jag fiskkadavret över relingen innan jag lämnade in hyrbåten för besiktning. Jag bestämde mig för att inte kontakta myndigheterna, min upplevelse var helt enkelt för underlig. Jag bestämde mig istället för att ta flyget hem till Stockholm igen. På planet slog det mig plötsligt som en blixt, det var naturligtvis Mauro som var Koifisken, någonting hände där ute i naturen, på något sätt hade Mauro förvandlats, kanske via ett maskhål, jag vet inte, till en Koifisk och jag hade låtit honom dö i båten. Jag var en mördare.
I månader isolerade jag mig i lägenheten. Depressionen hade satt sina klor i mig. Carolina ringde faktiskt en gång men jag var för sjuk för att orka svara. Jonas Åkerlund ringde men jag orkade inte svara. Jag var för sjuk för att göra någonting. Istället underhöll jag mig genom att titta på TV. Det var då det hände igen. På TV:n såg jag plötsligt Mauro & Pluras kök. Och där var han ju igen, denna Mauro, till synes livs levande igen. Men, jag hade ju själv sett honom förvandlas till en Koifisk i Alaskas utbygd? Jag hade själv sett Mauro tyst flyta bort från mig innan vi nådde Takeetna? Jag studerade Mauro i TV-rutan. Om Mauro var död, vem var isf jag såg på TV? Jag mindes mina funderingar kring maskhålsteorin. Kunde det vara så att när Mauro förvandlades till fisken så förvandlades fisken på något sätt till Mauro? Att Koifisken helt enkelt hade tagit Mauro Scoccos plats? Jag studerade Mauro/Koifiskens tomma blick i rutan. Han var just i färd att göra en italiensk sallad tillsammans med Håkan Hellström. Plura hade bar överkropp och rökte en fimp under köksfläkten samtidigt som han mumlade något osammanhängande. Jag reste mig och gick fram till vapenskåpet i min lägenhet och plockade ut min Smith & Wesson .357. Om det nu är så att fisken är Mauro så vet den säkert också att jag är den enda som känner till dess hemlighet. Mauro verkade nu se rakt på mig genom TV-kameran. Jag stirrade tillbaka. Ok, kompis, kom och ta mig. Jag laddade långsamt revolvern. Kom och ta mig kompis. Eller så kommer jag och tar dig först.

Andreas Kleerup
Artist

Get Crunk!

Eftersom jag inte får någon som helst bekräftelse på den här bloggen kommer jag fortsätta posta videos. Dessutom vet jag att jag har ett par läsare som baxnar vid tanken på att jag skulle lägga upp en låt med Lil Jon [lägg upp indiepop din jävla pajas]. Iaf, "Fall Out" är lätt bästa låten från skivan Crunk Rock. "Killas" är iofs också en ruskigt tung låt, tyvärr nästan lite väl tung. Jag har testat spela den när jag pucklar på någon men t.o.m. då blir den liksom lite väl (mkt). Vem är den skriven för? Förmodligen vita amerikanska kids på landsbygden som gillar att säga "get crunk" och dylikt. Men, tja, den är ju fortfarande bra. Eller? När jag var ca 20 lyssnade jag och min kompis på Ice Cube och liknande när vi liftade runt i Kalifornien och de vi träffade tyckte vi var två lustiga svenska wiggers, vilket vi förvisso också var. Men nu, eh, mer en ett decennium senare, skulle jag aldrig drömma om att göra något så töntigt. Eller?

Excuses are for fruits

Jag håller på att skriva en guide till hur man överlever i ett post-apokalyptiskt samhälle men såklart blir det längre och mer avancerat än jag hade tänkt från början. Tills dess; en rolig anekdot. Jag var extremt nära att heila mot mina kollegor på lunchrasten idag. Det kändes som att det liksom låg i tiden på något sätt och jag var extremt nyfiken på hur dom skulle ha reagerat. Sedan skulle jag kanske marchera fram och tillbaka i korridorerna tills någon bett mig sluta.

Jag tänker inte bli politiskt mer än nödvändigt men 90-talet har ju hyllats till leda ett bra tag nu. Det är ravemusik, Dr Alban, grunge, britpop, straight edge, m.m., m.m. Jag personligen är inte och har aldrig varit speciellt förtjust i 90-talet. Visst, det gjordes en del bra musik, speciellt då tyngre sådan, men vad jag främst associerar 90-talet med är ekonomisk kris, fula illasittande kläder, fett hår, dålig andedräkt och sist men inte minst högerextremism. Men det är det ingen som minns längre, ånej, utan allt var ju så himla trevligt och så vansinnigt fashion på den där tiden. T.o.m. de nynazistiska skinheadsen har ju varit mode? Alltså inte det där trista sharpskins grejen, dvs "vi-är-inga-nazister-för-vi-lyssnar-på-reggae", utan white-fucking-laces-out och en grön bomberjacka till det. Vadårå, de va ju snyggt, jue!? För mig känns det självklart att när man flörtar så hårt med den här eran så kommer förr eller senare en massa grejer på köpet. Nu kanske inte högerextremism är någon modefluga direkt men innerst inne kan jag inte låta bli att känna en hel del skadeglädje över alla som blir brutalt påminda om hur 90-talet egentligen var, dvs ett jävla skitdecennium.

Bland det bästa jag vet är att bada. Jag, min bror Felipe och min syster Maria delade alla detta intresse. Det låg i generna misstänker jag. När vi var yngre gick vi ofta till stranden tillsammans. Vi satt tätt sammankrupna på ett badlakan och skrattade tills Maria fick ont i magen och jag och Felipe var tvungna att sluta reta henne. Vi blev såklart äldre med åren och Felipe träffade Anna och Maria träffade Elias, jag träffade en flicka på universitetet som hette Lovisa och så småningom bildade vi alla familjer tillsammans. Trots detta brukade jag, Felipe och Maria ibland smyga iväg till stranden när vi fick tillfälle, bara vi tre. Oftast brukade jag och Felipe säga att varken min eller hans hustru kunde mäta sig med Marias skönhet och att hennes make Elias var en fjant (något som senare visade sig stämma). Jag var väldigt lycklig då.

Men sen kom kriget och då var det slut på det roliga. Felipe och Anna dog nästan omedelbart då dom träffades av splitter från en missil avfyrad från en förarlös drönare. Min älskade Lovisa blev till mos efter att en bandvagn av misstag rullat över vår lilla Fiat Punto när hon försökte fly ur staden redan under de första dagarna av attacker. Jag anslöt mig kort efter det till rebellgruppen Dödskalleskvadronen för att genom riktade terrorattacker försöka driva ut ockupanterna ur landet. Snart fanns det ett pris på mitt huvud och såklart försökte Elias sälja ut mig. För hans och Marias säkerhet hävdade han. Den jäveln! Jag hämnades med att lämna både honom och min vackra syster med varsin colombiansk slips. En varning till fienden att ni kan inte döda mig, ni kan inte döda den som redan är död.

Så funkar det.

Den trogna läsaren vet ju att jag redan i februari 2008 utnämde FuCKT till 2000-talets bästa skiva. Well, det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess och jag tar tillbaka mitt påstående (2000-talets bästa skiva är givetvis Board Up The House med Genghis Tron). Man skulle rent ut av kunna påstå att jag tycker direkt illa om Salem numera. Varför? Jo, främst för att Lisa Millberg smällde upp en stor salem-logga på rodeo.net och listade typ Brustreet som en av 2000-talets 100 bästa låtar. Aj, kände jag direkt, bäst att hoppa av det sjunkande skeppet så snart som möjligt, och mkt riktigt, idag har massor av opålitliga modebloggare namedroppat eländet (Bla en som jag tidigare hånat här på Bronken och senare blev anklagad för att näthata). Nu senast har säkert alla redan läst Strages sammanfattning av hela genren (ghost'n'b, chillwave, witch house etc), dvs eklusiviteten är för alltid borta. Nu tycker säkert någon att jag överdriver lite men så här funkar det iaf för mig. Sorry ok? Vad som är poppis för tillfället kan vara ett gissel, jag vill minnas att undertecknad i höstas försökte få biljetter till SunnO))) men möttes av beskedet att de tagit slut innan de ens släppts och fick surt följa diverse mediaprofilers (som såklart fått gratisbiljetter) hånfulla uppdateringar från konserten på twitter, varav de flesta 1) aldrig hade hört Sunn innan 2) gnällde mest över att det var för mkt bas 3) gick innan konserten var slut eftersom de blev illamående. Jaja, så kan det gå. Förhoppningsvis kommer aldrig progressiv metal, cybercore mfl bli riktigt så hypade att man blir utan biljetter. Och Watain sista oktober var heller inga problem att skaffa plåtar till. Så vi ses där hoppas jag? Ser ni en kille med spikrakt långt svart hår, kroknäsa, slokhatt rökandes en sådan där medeltida pipa med långt skaft så är det jag. Jo, just det. Salems senaste skiva är faktiskt ganska hygglig ändå, alla modebloggare till trots, den går att ladda ner här.

Mer youtube

Jag har lite idétorka för tillfället, därför alla videoklipp. Ordentliga poster kommer förhoppningsvis snart.

Ny skit.

Som vanligt tar jag på mig rollen att informera om allt spännande nytt som finns därute. Vansinnigt bra låt det här.

Idé plankad av @Fula Edith

We gonn find you!

Hmm, jag visste inte riktigt ifall jag skulle lägga upp de här eller inte. Saken är ju att historien inte är speciellt rolig. En kvinna i fattiga Lincoln Park utanför Chicago har blivit utsatt för ett våldtäktsförsök och hennes brorsa är såklart aslack över detta och, tja, det är väl absolut ingenting man borde skoja om. Men det gjorde iaf 'Autotune the News' som omvandlade broderns varningar till numera ganska klassiska 'bed intruder song'. Dom brukar ju annars mest skoja med Fox-reportrar och amerikanska högerpolitiker så att ge sig på ett borderline crackhuve som just tvingats rädda sin syster från att bli våldtagen kan ju kännas lite lågt. Om det inte vore för att det faktiskt blev en sådan himla bra låt? Men alltså, vad är grejen med brorsan egentligen? Kan någon förklara? På forum på nätet har han beskrivits som bla "skön", jag skulle säga att han känns allt annat än skön. Men det är oerhört faschinerande oavsett.
Tidigare grejer från ATN har varit smålustiga men sällan särskilt spännande musikaliskt. Oftast kan man inte ens påstå att dom gör musik, trots autotunern blir det ändå mest prat till halvtrista beats, det är skoj första gången men blir snabbt tröttsamt. 'Bed Intruder song' är dock det gyllene undantaget som snabbt seglade upp till 3:e plats på iTunes R&B-lista.

Tydligen hade faktiskt Autotune the News vissa betänkligheter ang videon, man kan läsa mer om spektaklet här.

Bageriet

I vintras var jag på Bageriet i Gamla Stan. Det var en ganska underlig upplevelse. När jag kom dit kom min kompis, som redan var där, och öppnade dörren eftersom jag inte fattade vart det låg någonstans. När han höll upp dörren attackerades han av en av de autistiska bartendrarna ”här är det JAG som håller upp dörren” sen vände han sig mot mig ”Hej, Jim”. Eller något, jag minns inte vad han hette. Anyway, sen blev man insläppt i den lilla lokalen som var en slags matsal med förtäckta fönster där det satt några enstaka par och samtalade jättetyst med varandra (läs viskade). Iaf, det fanns en bar också och där hittade jag några fler kompisar. Drinklistan var det inget fel på, allting verkade gott och så, vad som var lite underligt var att den autistiske bartendern nr 2 (som är en smalare variant av Jim) ber oss först läsa ”husets regler” som står uppskrivna på första sidan:

• Du är en gäst, bete dig som sådan.
• Respektera andra medlemmars rätt till avskildhet.
• En gentleman tilltalar endast en dam när han själv blivit tilltalad.
• Rökning sker på angiven plats.
• Mobiltelefonanvändande hålls ner till ett minimum.
• Efter avslutat besök lämnas baren på ett lugnt och värdigt sätt med en taxi som väntar.
• Fotografering förbjuden.
• Drick och ha trevligt.

Alltså, man kan ju tycka att det där var väl inga konstiga regler i sig, men efter det blev ju inte speciellt uppsluppet direkt. Istället började vi också viska till varandra och eftersom de inte spelar någon musik blev det jättetyst. Det enda som hördes var bartendrarna själva och hur de envisades kalla en tjej i vårt sällskap för "fröken". Jag drack en öl och räckte fram mitt kort som betalning, bartendern tittade på mig som att jag var efterbliven och meddelande att notan tagits hand om. Förmodligen av en kompis bekant som jag inte kände, antagligen enda killen i gänget som faktiskt hade ett riktigt medlemskort till Bageriet. En sån där fjant i hipsterpilotglasögon som snackade högt om att han hade en pistol, eller om det var en kamphund, och skulle hämta den ifall ev konflikt skulle uppstå (extremt underligt beteende f.ö. men tack för ölen, din flöjt). Iaf, vi blev alla utkastade strax efter att jag anlänt, oklart exakt varför, vi passade väl inte in antar jag. Ungefär som när jag träffar någon som spelar World Of Warcraft som blir irriterad över att jag ställer så många frågor och tror att jag försöker göra mig lustig över denne när jag i själva verket är jätteintresserad av hur det egentligen fungerar, rent tekniskt alltså? Tja, det var typ det. Eller jo, drinkarna kostade 180:- stycket, lite dyrt för oss vanliga knegare kanske.

Hisingen, det goaste stället du kan tänka dig.

Mottog precis spybars veckoutskick, alltså man kan ju ifrågasätta varför jag fortfarande får det överhuvudtaget eftersom jag hellre skulle äta rakblad (obs. ref) än sätta min fot där igen. Iaf Salvatore Scappini skriver "Var på Way Out West med mina brudar. Men i Göteborg är man inte ball. Helvete också."
Vissa dagar är man alltså stoltare än andra att över att vara göteborgare, eller fd göteborgare åtminstone. På bilden ovan; Vågmästareplatsen. Om jag en dag gör en sk Oskar Linnros ska min första singel heta 'Åh Vågmästareplatsen', den ska innehålla lite lösryckta historier om just denna plats. Bla om hur Dissections sångare Jon Nödtveidt mördade en homosexuell kille i Rambergen precis upp till höger på bilden. Om hur vi brände en förmögenhet i femkronor på 'Prisoners of War', 'Double Dragon' och 'Robocop' på Morgans gatukök även om det oftast var Räkan som betalade (till vänster i korsningen). Om den sk diskoteksbranden som ägde rum rakt ner längs spåren på bilden. Om Q8:an som blev ett halalslakteri (i korsningen). Om hur jag faktiskt blev konfirmerad i kyrkan strax utanför bilden till höger (och blev så nervös så jag fick hjärnsläpp, glömde allt vad jag skulle säga och istället "improviserade" själva cresendot så att säga). Om hur X-team tog över lokala mc-klubben och eftersom Red & White Crew, Wolfpack, Somaliska föreningen och albanska föreningen redan fanns i samma område blev Ångpannegatan (utanför bilden till vänster) snabbt sveriges mordtätaste gata (det är helt sant faktiskt). Om hur DP och Jim skulle bygga ett koncentrationsläger längs Kvillebäcken (rakt ner på bilden) och drog el till ett stängsel eller liknande. Om hur Jim, som för övrigt brände ner Lundby nya kyrka (typ bakåt in i kameran), blev knivmördad när jag var sexton. Jag kan hur många historier som helst om denna plats. Det är ett fint ställe, Vågmästareplatsen.
Inga Gårda kvarnar och skit vid Vågmästareplatsen. I bakgrunden, Hisinge Hus.

Cravingz

Eftersom jag inte får någon vettig bekräftelse kommer jag inte skriva några vettiga inlägg. Iaf, en sån här är ca 45 cm hög och kostar ungeför lika mkt som en Benchmade Model 51. Båda känns ungefär lika onödiga och båda skulle göra sig väldigt bra hemma hos mig. Han, Kaffet, gifte sig förra helgen, då fick han en massa konstiga grejer. Vaser och fat och annat skräp. Om jag skulle genomgå liknande elddop skulle listan stå klar:
1. Benchmade Balisong
2. Army Man, Kozik
3. Osv

"Bukkake you dumb motherfucker, what have you been living in a cave?!"

Kenny Powers Gets Signed By K-Swiss - watch more funny videos

Some old bullshit (kanske någon som minns?)

Idag var en märklig dag. Vi fick besök av en dvärg, jag skojar inte. Ibland dyker det upp olika personer som håller föreläsningar m.m. Ibland olika föreställningar. Vissa verkar tycka att det är oerhört creddigt att åka till Hall och vara nere med buset. Otaliga föreläsare har talat om att hitta gnistan, bli motiverad och bla bla. Öhman och kompani verkar tycka att det är bra att det kommer olika gratis förstå-sig-påare och bryter upp tristessen. Men för det mesta orkar man dock inte bry sig utan halvsover igenom större delen av dumheterna. Speciellt jobbiga är alla fria teatergrupper som envisas med att försöka föra in sin sk alternativkultur bakom murarna. Jag antar att det bara är vi och kids i lågstadiet som inte kan värja oss från dessa knäppskallar. Tror dom att filmen "vägen ut" med Björn Kjellman är en sann historia eller? Att alla interner drömmer om att "speeila theaaater"?
Men idag var en höjdare för vi fick besök av en liten snubbe i hockeyfrilla som hette Magnus som skulle snacka med oss om DHR, föreningen för kortvuxna. Jag är inte riktigt säker på varför han ville göra det just på Hall dock. Men iallafall berättade han om vad kortvuxenhet beror på (det är för det mesta genetiskt), hur liten man måste vara för att få kalla sig kortvuxen, olika skelettsjukdomar osv. Det var ganska surrealistiskt. Alla satt och lyssnade väldigt noga utan att avbryta. Sedan snackade Magnus lite om dvärgar i historien och om dvärgar i litteraturen och det var riktigt sjysst. Tydligen fanns det en särskild dvärggruva i Afrika för flera tusen år sedan där bara dvärgar arbetade. Det låter onekligen värre än att vara inspärrad här. Efter det hängde han med till matsalen och åt lunch med oss och svarade snällt på frågor om hur långa brudar han som mest scorat med och liknande saker. Till slut var det dags för lill-Mange, som vi kallade honom, att åka hem igen. Jag tror att fler än jag önskade att han hade stannat längre.

Cravingz

Såklart vill man ha en Model 42 allra helst men de tillverkas ju inte längre så vill man köpa sig en äkta Benchmade balisong är Benchmade Model 51 just nu det enda vettiga alternativet (dvs om man inte adlig och kan hosta upp 2000$ vilket är vad deras custom-serier brukar ligga på).

My Omega

Hej,
Jo, jag fick en förfrågan att skriva något som skulle publiceras på den här bloggen. Normalt brukar jag inte ställa upp på den här typen av saker, som ni förstår får jag ganska många förslag av den här typen, men den här gången kändes det annorlunda, jag skulle nämligen skriva något om min Omega Speedmaster. Som ni säkert vet är Omega Speedmaster den officiella NASA-klockan för astronauter och 1969 var det den som prydde handlederna på Neil Armstrong, och öh, de där två andra när de landade på månen. Egentligen utredde NASA på den tiden betydligt dyrare märken, Rolex, Breitling, Zenith, men en anställd vid NASA smög med Speedmastern i testet eftersom han älskade den så mycket och naturligtvis visade det sig att den höll tiden allra bäst. Ja, så var det. Alla vi astronauter har en Speedmaster, när man tar astronatutexamen brukar man få klockan i handen samtidigt som slutbetygen, det är lite som att få ett svart bälte i karate kan jag tänka, inte för att jag håller på med karate men jag kan tänka att det känns så. Hade jag tappat min Speedmaster hade det betytt slutet på mitt liv. Ibland brukar jag tänka att min hjärna är som ett urverk, en massa bitar som måste passa precis för att allting ska fungera som det ska. Man måste smörja alla kugghjulen och alla rörliga delar i huvudet. Jag tror att olika människor har olika sätt att smörja just deras hjärnor. Jag dricker en folkis då och då, det kan jag unna mig så att allting ska fungera som det ska med mig, attt jag kommer upp på morgonen, kammar mig och går till jobbet. Hälsar på alla kollegorna på rymdcentret och så, ja, hej på dig, hur mår du, i helgen ska det grillas, ja ni vet, allt det där. När jag var ute i rymden så brukade jag hänga i min lilla kapsel för mig själv. Jag lyssnade på György Ligeti och stirrade ut i oändligheten. Oh, my god, it's full of stars, vet ni ivad jag menar? Stjärnor, oändligt många stjärnor, vid sådana tillfällen känner man sig ju ganska liten liksom. Annars så gillade jag att vara ute i rymden. Man blev lite kass i kistan av tyndlösheten men man vande sig. En jobbig sak, oss emellan, var att jag inte kunde onanera i STS-116. Jag vet vad ni tänker, att det bara är bögar som runkar och så men det är inte sant. Jag är minsann ingen bög iaf, det kan ni fråga min fru om. Iaf, pga av tyngdlösheten så vet man inte vart, tja, spermierna, kan ta vägen. Dom seglar kanske runt därinne i rymdsatelliten och på något vänster kanske de letar sig upp i livmodern på, tja, en rysk astronautska. Det hade varit jobbigt. Så det var avhållsamhet som gällde.
Ja, det var allt. Tack.

Christer Fuglesang
Astronaut

Mueran Humanos - ny skit för er hypeknarkare där ute!

Ok, nu har jag slitit som ett djur för att få upp den här länken. Jag tänkte att ni för en gångs skull skulle få känna hur det känns att typ vara först med någonting, hur ni kan gå till era jobb, plugg, fikor (vilket väl är mest troligt, eller?), etc, och med ett förnöjt uttryck berätta med brinnade inlevelse om Mueran Humanos och veta att de ni berättar för, de har ingen som helst jävla aning om vad ni snackar om. Argentinsk gothrock, du kan läsa allt om härligheten på min favoritblogg 20 jazz funk greats. Jag är helt övertygad om att det här borde intressera både en eller fler små sportgother där ute.

Det här var la inte så dumt, änna?

Deftones: Rocket Skates

Ujuj. Alltså, det här med numetal har ju såklart några redan fattat att det var mest på skoj. Det var mest tänkt som en stor uppvärmning för bandet jag ville skriva om, Deftones. Jag skulle egentligen inte ens säga att Deftones är numetal om det inte var för ett avsnitt av MTV Cribs där dom besöker den där fula sångaren i Linkin Park, han som ser ut som att han har cancer. Iaf, tv-teamet slussas runt i hans osmakliga jävla hus och kommer tillslut till terassen där plötsligt Chino Moreno står och röker. Och den där äckliga lilla snubben från Linkin Park presenterar honom som "my good friend Chino, the ancestor of numetal", shit, jag trodde aldrig jag skulle lyssna på Deftones igen efter det. Men men, vem är jag att döma den stackars Chino, klart att jag också skulle vilja stå och röka en cigg på en stor jävla terass i Hollywood Hills, även ifall personen som bjöd in mig hade blivit stenrik på att kopiera min musik och sedan prångla ut den till barn och övrigt white trash (ja, barn är white trash, vita barn alltså). Den som skrattar sist skrattar bäst, Deftones blir bara bättre och släppte en ny skiva medan Linkin Park, tja, dog inte dom i AIDS eller nått? Eller var det inte dom som skulle spela för fångvaktarna i Abu Ghraib men istället blev kidnappade och senast sågs i en sådan där halshuggningsfilm från Al Qaida (eller usch, får man ens skoja om sådant)? Iaf, den här videon, Rocket Skates tyckte jag var ok, dels för att Chino verkat typ ha tappat 15 kilo, dels så är det ok foto, visserligen en hel del gitarrhamrande men det verkar ju vara obligatoriskt i sådana här videos. Chino ser lite sådär gubbcool ut, han har fimpat hoodien och de säckiga jeansen och istället dragit på sig en skjorta, han börjar helt enkelt se lite gammal ut men det gillar vi. I videon hänger han med en fotomodell som är typ hälften så gammal som honom och han är fett orolig att hon ska inse att han bara är en gammal gubbe och lämna honom för en jämngammal kille. Han ba "öh, ta med den här stiletten, ok?" Hon lattjar lite med den för hon är en sån där typisk snygg tjej som tror att hon är lite arty bara för att hon hänger med medelålders gubbsjuka fotografer och videoregissörer. Hon tror att dom vill hänga med henne för att hon ger dom så himla mkt intellektuell stimulans (i Stockholm vimlar det av lillgamla tonåringar som tror att 40-åriga dj:s och reklamare vill vara med dem bara för att dom är så himla häftiga och smarta, eeeh?). Don't worry, Chino, vill man säga till honom, den där bruden kommer aldrig vilja gå tillbaka till sitt vanliga jobb. Hon har lyssnat på ditt skitsnack så länge att hon typ tror att hon är Nico i Velvet Underground. Hon är asdjup. Hon ska måla tavlor i aquarell resten av livet som ingen vill köpa, men det gör inget eftersom Chino har massvis med dollar kvar från tiden då musik såldes på CD och köper tavlorna till överpris bara för att han gillar henne så mkt. Men det fattar ju inte hon såklart, hon tror att hennes tavlor är the shit och målar ännu fler och får Chino att boka stora vernissage åt henne. En dag vill hon att Deftones ska spela på hennes utställning och Chino, whipped som han är, säger ja. Men resten av Deftones har tröttnat på hennes divalater och vägrar ställa upp. Han bönfaller dem. "Gör det här för mig nu, grabbar, jag älskar henne och hon lämnar mig ifall ni inte ställer upp, sjyssta! SJYSSTA!" Men dom är trötta på hans bullshit och ba "nä, you are on your own". Äh, jag tappar tråden. Kolla på videon istället:

Korn: Somebody Someone

Okay, the next video in this nu-metal odessey, Korn. When I saw this video it was basically the same thing as when I saw Slipknot the first time, I was staying up late one night in my small apartment watching music videos on ZTV and suddenly this video came on. Again I was like, what the fuck!?! The song was awesome but what was more awesome was the singers coat. Wow, I thought, I gotta have a coat like that. If I can get a coat like that, I will look exactly like that dude and stuff in my life will change for the better. Remember, this way a long time before The Matrix that permanently fucked up black coats as something you would even consider wearing. So the next day I started looking in different clothing stores for a black coat (there wasn't any). So I could'nt find one but later I spoke to my friend Mattias who was a fashion model back then (but a while later he was kicked in the head and lost his front teeth and that was the end of that carrer) and he had seen this really cool coat in one of his photo shoots. So together we went searching for the ultimate black coat. Finally we found the coat he was talking about and I tried it on, and dude, I looked fuckin amazing. The girl that worked there, who also knew Mattias, said that I just HAD to buy it. This coat's gonna do miracles for my personality, I thought. The price tag was a huge disappointment though, it was a lot of money and I had practically none. Anyway, I bought the coat with my last dough.

This turned out to become a long story without much substance. When I met my friends wearing my new coat they were like "what the fuck, you look like Count Dracula or something". I didn't care much since they all looked like Henrik Berggren-look-a-likes (or like the dudes out of Primal Scream at the best). I also had some plans to let my hair grow long but I think I started listening to other stuff (what stuff? don't remember, might have been Can and Neu and german shit like that) instead so luckily I didn't go through with that plan. Still, this song still sounds pretty good (unless you a pretentious asshole) and I still enjoy the fat sound they make (How in the world were they making that sound? Velvet Underground. (you understood that reference? No, you probably didn't))

Slipknot: Spit it Out

Hi,

My name's Panzerfaust and I'm the author of this blog, your one and only sourze of information when it comes down to good ol' rockn'roll, in other words, Nu-fuckin-metal! I will describe every hot band out there from commercial stuff like awesome Korn to more underground stuff like Papa Roach.

First out is the one band that has to be mentioned right away, Slipknot! Back in 2000 or maybe 2001 I saw "Spit it Out" on ZTV one late night and I was like "Wow, what the fuck was that!?!". All my friends were into indie stuff back then like Bob Hund and shit like that so Slipknot really blew me away there. It was like the toughest music I had ever heard and the video was super cool with that amazing shining-vibe and with the masks and everything, dude, I was hooked! So I went to the record store the very next day to get Slipknots brand new album. I found it, after a while of searching, and brought it home to my small student apartment. Dude, I played that album as loud as I could all night. The girl I was dating back then came over and asked me what the hell was wrong with me? Like, what fuck are you listening to, you fuckin scumbag? Put on some Weezer or some shit like that, alright? And I was like, bitch, what the fuck is wrong with you? This shit is like fuckin unbelievable!?! And she was like, you're a fuckin douchebag, why can't you be more like my friends, huh, they study to become doctors and have nice hair and shit. And I was like, bitch, get the fuck out of my student room. I don't want to be like those dudes, dressed in second hand vintage bullshit! I wanna wear baggy pants and have dreads and shit.

Well, that was sort of the end with that relationship. But still, awesome song!

[Note to myself. In the future I will be sober when I write this shit]

Tråkigt inlägg

Inatt kom jag tillbaka från en tids utlandsvistelse och kände att jag ville skriva en lång, ganska pretentiös, text om att växa upp, sluta fantisera ihop korkade historier om märkliga familjer, otäcka brats, drömmar om disko i tyngdlöshet, etc. Idag minns jag inte riktigt vad jag skulle skriva men i stort handlade det om att det kanske är dags att sluta vara så himla märklig, rätta in sig i ledet, börja prioritera, börja leva i nuet, allt det där eländet. På fullaste allvar, åsikter man egentligen inte får uttrycka numera. För 100 år sedan trodde människor i Sverige på gud, idag är de flesta ateister men vi tror fortfarande på en rad olika saker, på att ens eget liv är unikt, på att man en dag skall hitta sitt livs kärlek, att det materiella skulle sakna betydelse, att det finns en själ (dock inte jag, jag är biologist), på att man skall förverkliga sig själv på en rad olika sätt, hinna uppleva så mkt som möjligt osv osv. Man marcherar framåt och avsäger sig en hel del bra saker längs vägen som egentligen skulle vara bättre för dig. Så vad handlar det här om egentligen? Jag vet inte, jag radar ju egentligen bara upp klicheér. I en gränd i helgen träffade jag en äldre italienare, han hade gråsprängt skägg, rökte cigariller och arbetade med att restaurera gamla byggnader i världens alla hörn, han var som hämtad ur en av mina egna uppdiktade historier. "The world is ssshit", förklarade han. Han var inte cyniker utan "razionale" och han verkade extremt ensam. Iaf, med de visdomsorden så tänkte jag försöka ta och avrunda här på Bronken. Ni är ungefär 5-10 läsare därute har jag kommit fram till, så så himla saknad kommer jag inte att vara. Jag kommer i min frånvaro framför allt arbeta (jo, de flesta gör det, det är inget ovanligt), jag kommer att gå till gymmet och plåga mina vänner och adepter, jag kommer att gå på parmiddagar, jag kommer att grilla på altanen, slå barnen, supa framför tv:n, lyssna på kukrock, köpa kakel, storhandla, åka på all inclusive-charter, läsa deckare, betala skatt, kolla på porr, äta sushi, plocka svamp, jag kommer att göra allt det där. Nu är det säkert någon som tror att jag radar upp alla här sysselsättningarna av förakt men det gör jag verkligen inte. Adjöken!

Uhu *nu uppdaterad med bilder*

Black metal hit och black metal dit, etc. Av den här bloggen får man lätt intrycket att jag har långt hår, skinnjacka och pratar norska. Inget kunde ju vara mer fel. Jaja, det här skulle inte handla om mitt utseende utan ett försök att bredda det musikaliska ramverket på den här sidan. Ett band jag alltid har brunnit för är A.R.E. weapons, från början hånade för att vara Suicideplagiatörer, när andra skivan släpptes hånades dom för att ha inkorporerat hårdrocksgitarrer (totalsågade av bl.a. F. Strage). Jag tycker oavsett vad alla säger att 'Free in the Streets' är en av 2000-talets bästa skivor. Nu försökte jag desperat hitta videon till 'Purple Hearts' (inte från Free in the Streets men fortfarande en sjukt bra låt. Näst intill omöjlig att få tag på, maila mig), jag vet att jag har sett den på deras websida för flera år sedan men den verkar inte existera längre (wtf?), men iaf, 'Doghouse' är även den en favoritlåt så enjoy. Jag önskar även att det fanns en video till 'These Tears'.These Tears känns som soundtracket till mitt liv typ (nja, kanske inte riktigt, men vadå, kom igen nu?). Enda gången jag har spelat skivor på ett typ ganska stort ställe som en massa människor blir fulla och utslänga från, som jag inte satt min fot på på många år (ta i trä), dessutom var det, rent tekniskt, inte jag som spelade den kvällen, men ändå, iaf, då spelade jag just 'These Tears'. Ingen brydde sig såklart utom en ful kille i glasögon som kom fram och frågade vad det var för något, typiskt hipsters, jag hatar dom.

Sommarens läsning

Ja, och så Tredje Stenen från Solen också av Holmström men den är tydligen så obskyr att omslaget inte ens existerar på world wide web, märkligt.