Pausfågeln

Jag såg äntligen "Until The Light Takes Us" som väl var en ganska hygglig djupdykning i vem som var vem i sk old school black metal, dvs vem mördade vem i vilket band, vem som sitter inne, vem som tog livet av sig, vem som är nazist etc. Trots att Fenriz, i filmen, bara lommar omkring mellan olika barer och helst vill snacka om musik etc, måste det hela tiden handla om hans relation till Varg och vice versa. Och ingen av dem verkar ha speciellt mycket att säga om den andre, förutom hyllningar av varandras musik samt hur mkt de respekterar varandra. Men vid ett tillfälle lyckas han iaf få spela lite musik, nämligen "Chainsaw Gutsfuck" från Mayhems debut Deathcrush (1987) och inledningen på den lät precis lika tung nu som den gjorde när jag hörde den för första gången. Sedan fick vi höra lite om hur Euronymous "uppfann" det typiska black metal-soundet (något som jag tror kallas chromatic eller liknande, någon som vet?). Förutom det var det inte så mkt skoj, jo, lite skoj var det att se Varg sitta och orera om arg hur han är på de kristna för att de reste en stavkyrka på en, för de asatroende, extremt helig plats, if they don't respect norwegian culture, why should nowegians respect their culture? Alltså dude, det var ju ca 1000 år sedan så de flesta norrmän borde har kommit över saken vid det här laget. Men tja, inte Varg, 1997 brände han ju som bekant ner Fantofts Stavkyrka som restes år 1150. Skoj dessutom att se Frost skära sig själv med en stor jaktkniv inför mållösa italienare i Milano. Frost och Varg kunde inte befinna sig längre ifrån varandra inom genren, den ena en världsfrånvänd och djupt störd ideolog och den andra en nerdig exibitionistisk goth (han är ju för fan bara en töntig trummis, wtf? Inget ont menat om trummisar i allmänhet, fula edith). Kanske var det för att visa på skillnaderna mellan de förvirrade gamla scenen och den mer plastigt kommersiella nya. Och sist men inte minst, en tråkig påminnelse om att många inom BM fortfarande flörtar med nazismen och extremhögern, Hellhammer tex talade sig tex varm om hur hangarounden Faust mördadade en homosexuell man i Lillehammer 1992. Över huvud taget verkade det råda en stor förvirring om vad black metal egentligen står för, Euronymous och Hellhammer verkade stå för klassisk skräckfilmssatanism och allmänt jävelskap medan Varg och hans efterföljare stod för mer ideologisk antikristendom och paganism. Fenriz, verkar inte alls bry sig om sådana frågor och han och Darkthrone gör ju inte längre black metal utan musik som mer lutar sig mot stooner och crustpunk, han framstår utan konkurrens som den mest sympatiska personen av de som skildras i filmen (förutom Harmony Korine då). Och en sak till, var var Gaahl? Har han vänt scenen ryggen helt? Ett rykte jag hörde igår säger att han ägnar sig åt musikaler numera, något som jag inte ens orkat googla (för den som inte vet vem Gaahl är: tidigare ultrasatanistisk våldsdyrkande sångare i Gorgoroth som, efter att han 2009 kom ut som gay, orsakat stor förvirring i black metal-communityn). Oavsett vad hade det iaf varit kul att se honom dyka upp och konfrontera Hellhammer. Jag hade satsat mina pengar på Gaahl isf, mammas död!

I ditt öja.

Jag har ju skrivit lite om black metal här tidigare sen postade jag ett annat inlägg om hur jag gått vidare musikaliskt och lämnat den musiken bakom mig (som ledde till en underlig kommentar från en gothtjej om hur hon gärna ville se fler inlägg om gotisk heminredning? Bela, det är på väg! Polly Jester arbetar på ett nytt inlägg om inredning as we speak). Men, man kan ju inte direkt anklaga bronken för att vara en musikblogg direkt. För det är något jobbigt pretentiöst som vilar över att skriva om musik. Någonting jag inte gillar. Det är ungefär lika töntigt som de där popsnörena som i sin presentation på random internetkontaktsida, istället för att beskriva sig själva, skriver en lång lista på vilka eländiga brittpoplåtar de brukar gråta till och hoppas att en tjej med stora bröst ska läsa denna lista, förstå hur himla känsliga de är, bli kåt och sedan ligga med denna sjuklige opportunist (Detta har jag hört från en säker källa, det ÄR sant! Musiknerdar har alltid haft en helt snedvriden verklighetsuppfattning. Svaret är ju i själva verket väldigt enkelt, skaffa tatueringar och muskler istället. Det funkar, tro mig).

Så jag skall försöka att inte vandra den vägen. Men! Jag har lyssnat in mig på Burzums nya skiva, Belus, och jag kan liksom inte riktigt låta bli att hylla den lite. Han släpptes ju ur finkan förra året efter att ha suttit inne i 16 år för mordet på sin forne kollega Euronymous och kunde tydligen inte hålla sig från att göra musik igen. Varg Vikernes (först satanist, sen nazist, numera bara crazy) är förmodligen inte en person man skulle vilja hänga med, men, hans kärlek till naturen går inte att ta miste på. Alltså, det här är skivan som The Knife skulle vilja göra men aldrig skulle kunna skapa. Inget ont om dem dock, jag gillar maskerna och hela den där biten. Jag minns att Karin Dreijer brukade vara full som en kastrull på Kompaniet i GBG när jag var liten (nja), då var det inte så mkt gotiska influenser. Mer den klassiska pandalooken med brittiska tantkläder osv och fuldans till Wonderwall. Undrar när hon egentligen blev så himla gravallvarlig? Jaja, Belus är en fin skiva iaf oavsett vad man har för åsikter om Varg. Det är egentligen inte längre Black Metal, utan mer någon slags ödesmättad progressiv ambient. Och Varg sjunger t.o.m. lite mellan growlandet, han låter, tja, nästan snäll.

Nedan, Glemselens Elv, fantastisk låt. Enjoy! Och just det, kom ihåg vem som tipsade er först.

Silverbullit kommer definitivt att göra en cover på den här så småningom. Mammas död!

Mer Goth!

Ok, jag erkänner, det har varit på tok för lite goth på den här s.k. bloggen den senaste tiden. Jag måste erkänna att jag lessnat lite på både black metal och lite mer moderna grejer som tex Salem. Jag förutspådde ju hela den här gothgrejen redan 2006, jag sa till alla jag kände att håll i er nu, det kommer att komma en fet gothtrend snart. Och tillslut kom den också, men tyvärr hade jag redan gått vidare. Just nu har jag snöat in mig på gammal HC istället, jag har t.o.m. gått så långt att jag gett mig på SxE HC:n. Köpt en Youth of Today-tischa och hela paketet. Snart hoppas jag dock kunna se dokumentären Until the Light Takes Us och kanske kommer jag att hitta tillbaka igen. Vi får se. Iaf, mitt intresse blommar ibland tillfälligt upp igen, som tex när jag råkade se den här eminenta videon med Gatekeeper "Optimus Maximus".

Gatekeeper "Optimus Maximus" from Fright on Vimeo.

Black Metal, Kompis: Black Ambient

När Greven åkte i finkan fortsatte han dock att göra musik. Han fick inte ha några andra instrument än en synthesiser så helt plötsligt blev Burzum elektroniskt. Burzum var redan ganska progressivt för att vara BM, men de två skivorna från insidan Hliðskjálf och Dauði Baldrs lät helt annorlunda. Musiken hade blivit en slags minimalistisk blandning av BM, ambient och medeltida folkmusik. Varg förklarade att han var ändå trött på BM och ville skapa en ny modern folkmusik för sitt utopiska drömsamhälle där alla de goda arierna skulle sitta hemma framför radion och lyssna på burzums medeltidstechno. Resultatet var ändå inte så tokigt som det låter och det nya soundet fick en del efterföljare, till dessa räknas bla svenska Abruptum, tyska Vinterriket och amerikanska Velvet Cacoon. Velvet Cacoon är ett kapitel för sig. De hävdade att de hade en dieseldriven gitarr (the dielselharp) och att skivan Genevieve var inspelad i en tank under vatten. Dessutom gick de ut hårt med att dom dels var ecofacister, något iofs inte är ovanligt i BM (norrmännen älskar ju naturen över allt annat) och dels att all musik skapades under inflytande av drogen dextromethorphan, hostmedicin med andra ord (ibland kallad velvet enligt bandet). Den inom BM ovanliga kärleken till hostmedicin delar dom tex med DJ Screw som förövrigt dog av en hostmedicinöverdos men som lämnade efter sig en helt ny genre inom hip hop och elektronika, dvs att man drar ner hastigheten på musiken. Tyvärr så avslöjades det att det mesta angående Velvet Cacoon bara var bluff och bandet avfärdades av hela BM-scenen som ett pajasband. Inte helt rättvist för skivan Genevieve är ett mästerverk oavsett om den spelades in under vatten eller ej. Nu i veckan så hörde jag låtar från en skiva som mycket väl kan vara den bästa 2008, kanske rent av den bästa skivan under 2000-talet, FuCKT av Salem. Jag skulle visserligen inte vilja kalla dem black ambient men infuenserna verkar helt klart finnas där, de står listade som "kristet/psykedelia/black metal" på myspace. Gothtechno! Förövrig är de kompisar med "the Knife" på myspace. Anyways, de verkar vara en samling oerhört hemliga typer för jag kan inte hitta skivan någonstans, bara retsamt lyssna på den på myspace. Rent visuellt får de mig att tänka på klädmärket PAM som körde ett queergothiskt tema för något år sedan (kollektionen var inspirerad av den mystiska gayfilmen "Lucifer Rising"). Hörru, Bruno Skär, du är ju en sådan soulseek-wiz, kan inte du hjälpa mig tanka hem skiten?

Rate my corpse paint

Ett viktigt inslag i black metal-musiken är den så kallade corpse painten, dvs att man sminkar sig som ett lik. Vissa lyckas bättre än andra. Gorgoroth tex är ganska bra på att sminka sig och ser hyggligt zombielika ut på scen. Immortal däremot kör en mer kissinspirerad sminkning som enligt mig ser lite mesig ut.
Iallafall, ni har säkert sett websiter av typen rate my ... ass, rack, thong m.m. I sverige finns varianten snyggast.se. Kidsen idag verkar helt enkelt fixerade vid att lägga upp bilder av sig själva på nätet och sedan låta andra betygsätta dem. Naturligtvis existerar detta även inom BM under formen rate my corpse paint.
Jag skulle tippa att många av de som lagt upp bilder är just sådana som Ghaal i Gorgoroth brukar kalla för "low life scum", dvs fans som älskar musiken men inte är tillräckligt seriösa när det gäller det viktiga satanistiska budskapet. Om inte annat är det ganska kul att se att det minsann inte bara är skandinaver som gillar BM, de mest hängivna verkar komma från Iran, Turkiet, Mexico och Venezuela.

Black metal, kompis: Vad var det som hände egentligen?

Ok, black metal igen. Vad var det egentligen som hände som gör att alla förknippar black metal med Norge? Venom, Celtic Frost och Bathory använde sig tidigt av en del satanistiska gimmicks men hela tiden med den ökända s.k. glimten i ögat. När den andra vågen startade i början av nittiotalet i Norge med band som Darkthrone, Mayhem, Burzum, Immortal, Emperor m.fl. var satanismen istället på blodigt allvar. Euronymous, gitarristen i mayhem, drev skivaffären Helvete som fungerade som en slags bas för diverse galenskaper, framför allt kyrkbränder. Vad som satte norsk metal på kartan var att Dead, sångaren i mayhem som iofs var svensk, sköt sig i skallen i skivbutiken. Varför han tog livet är oklart, vissa säger att han var besviken på black metal-scenen och tyckte att de förådit det äkta råa soundet. Euronymous hittade honom och bestämde sig för att fota sin kompis, bilden blev senare omlaget till skivan Dawn of the Blackhearts (som kan studeras här för den magstarke). Ryktet säger att han även snodde ett par bitar av kraniet och senare gav bort till sina kompisar. Euronymous blev kort därefter intervjuad i ett musikprogram och blev frågad varför han tog kort på Dead. Mayhem är minsan inget vanligt töntband, svarade han, dessutom blev han glad varenda gång någon dog oavsett vem det var. Kort därefter blev han själv mördad av Varg Vikernes, Greven, som ett kort tag spelade bas i Mayhem och även hade sitt egna enmannaband Burzum. Varg fick livstids fängelse och bloggar från insidan via en rysk site. Han hävdar numera att han inte alls var satanist, han gillade bara Sagan om Ringen väldigt väldigt mycket. Han var egentligen något som mest påminner om dagens lajvare, fast tja, en våldsammare variant (Burzum betyder mörker på, öh, orchspråket). Ett kort tag fortsatte han göra musik i fängelset, men inte längre black metal utan en ny form av nordisk folkmusik som elitmänniskorna i Vargs sidealsamhälle skulle lyssna på. Gitarrer och trummor fick lämna plats för syntar, den nya musik fick efterföljare och började kallas black ambient (mer om denna sen). Numera bryr han sig inte om musik längre ("To me this is like an echo from the past"), han vill mest skriva långa berättelser om paganism och fornnordiska hjältar.
Efter mordet på Euronymous började polisen i Norge och Sverige att uppmärksamma banden mer och medlemmar från olika band fälldes för mord, mordbrand, gravskändning och misshandel. Det mest ökända fallet är Dissections sångare Jon Nödtveidt mord på en man på Ramberget i Göteborg.

A blaze in the northern sky: