It’s a hard life, for a man with no wife, del 4.

Ok, tidigare har jag ju skrivit om olika robotar, den ena baxigare än den andra. Det finns en superrobot som jag dock ännu inte nämnt, CB-2, robotbarnet från Tokyo. CB-2 står för Child-Robot with Biometric Body och den har lyst med sin frånvaro av en anledning, CB-2 är nämligen inte baxig, den är bara läskig. Den lille gynnaren kan stå, gå och avläsa dina ansiktsuttryck, den är även duktig på att göra ansiktsuttryck själv. Eller duktig och duktig, den försöker åtminstone. Den väger 33kilo och sägs ha samma intelligens som en 2-åring. Den håller som bäst att lära sig tala och men kan än så länge bara göra underliga ljud. Jag har en kompis som alltid skickar mig en massa länkar om robotar och ai:er och alltid avslutar mailen med något i stil med "Dude, the robots will soon take over. It's just like in Terminator". Naturligtvis så skämtar han alltid men när det gäller CB-2 så vilar det faktiskt något slags ondskefullt i den där döda blicken. Ungefär som i filmen "Grizzly Man", där Werner Herzog granskar in i en grizzlybjörns blick och konstaterar att han där bara ser ren ondska, en slags naturens obönhörliga grymhet. Än så länge rullar CB-2 bara runt på golvet och leker med sina egna tår, men så småningom, när hans intellekt vuxit, vem vet vad den kommer att hitta på?

It's a hard life, for a man with no wife (del 3)

Ok, det finns helt klart fler baxiga robotar där ute än vad man tror. Actroid är en av de mest avancerade (och mest baxiga). Hon är japansk, har 47 vridbara punkter (främst i överkroppen), är som vanligt duktig på att tolka ansiktsuttryck och -taa-daa- förstår vad man säger när man pratar med henne. Inte nog med det, hon kan själv tala och därför svara på tilltal och liknande, nästan som en helt riktig flickvän alltså.
Men, tänker ni säkert, man vill ju helst inte att hon ska tjata hål i huvudet på en? Tja, vi får väl hoppas att detta är något de japanska forskarna redan tänkt på.

It's a hard life, for a man with no wife (del 2)

Ok, jag har ju tidigare skrivit om den baxiga roboten Aiko och hennes pojkvän, uppfinnaren Le Trung. Det finns såklart fler heta robotar därute och en av dem är den koreanska EveR-1. Hon består av 35 stycken små motorer och kan avläsa ansiktsutryck och en massa andra grejer. Hot Damn!

It's a hard life, for a man with no wife

Är man nu singel och ens chanser att träffa någon av det motsatta könet är i stort sett noll finns det olika alternativ att ta till. Att ens marknadsvärde på singelmarknaden är begränsat kan ju såklart bero på en massa saker, man kanske luktar illa, man kanske är väldigt väldigt ful, man kanske är tråkig osv, strunt samma, det var inte det det här inlägget skulle handla om. Iaf, hurvida den kanadensiska Le Trung har problem med att attrahera det motsatta könet eller inte lämnar jag till er att bedömma. Le Trung är egentligen analytisk kemist och spenderade 11 år med att skriva sin doktorsavhandling "the effect of aspirins", lite långt kan man tycka med tanke på att en doktorsavhandling normalt tar 4-5 år. Le Trung har dock en hobby som förmodligen tar mycket av hans tid. Han har utvecklat mjukvaran Bio Robot Artificial Intelligence Neural System (BRAINS) och håller som bäst på att bygga en robot, Project Aiko.

Han anger att målet med projektet är att Aiko skall kunna ta hand om äldre, typ fixa te, ge dom medicin, läsa tidningen m.m.m och det låter ju inte så dumt. Jag kanske rent utav hade köpt hela grejen ifall det inte vore för det snirkliga typsnittet "where science meets beauty", varför verkar han lägga mest energi på att fotografera sin robot i olika outfits? Varför makeup och skit? Varför vill han att roboten skall kunna rensa hans öron med en q-tip?
Det känns mer som om Le Trung bygger sin drömtjej och jag kan inte låta bli att imponeras över hur han angriper problemet på ett så pass konkret sätt. För vad är alternativet, kidnappa någon och låta henne växa upp i källaren?

Hela grejen att bygga sin flickvän påminner iaf starkt (well, om än lite mindre creepy) om filmen Weird Science från 1985 där två nerdar på något märkligt sätt lyckas bygga sin idelkvinna med hjälp av en dator (far out, man!). Naturligtvis blir resultatet lite för bra och sensmoralen är kanske att att man som vanligt inte ska mixtra för mycket med naturlagarna? Kanske att man inte ska lägga ner för mycket tid på att jaga sin idealkvinna utan kanske spela korten man blivit tilldelad? Jag vet faktiskt inte. Oavsett vad så är det en skojig film som jag starkt rekommenderar.

Dessutom, den heta robotkvinnan i Weird Science spelas för övrigt av Steven Segals exfru.