Fiskesafari

Carolina Gynning är inte den enda fisken jag har fått på kroken så att säga. Jaha, hon den där andra från Big Brother då? Nä, det är faktiskt inte henne heller som jag syftar på. Som ni säkert känner till testades jag positivt för kokain på Grammisgalan 2009, vad hände sen? Jo, det ska jag tala om. Jag åkte på behandlingshem. Det var under denna tid som jag fick smak på naturen istället. Sverige kändes liksom för litet så jag och Mauro Scocco tog flyget till Alaska för att fiska urtidsdjur. Det var en fantastisk tid. Visst, jag saknade det vita guldet och Stureplans storbystade blondiner men jakten på Alaskas alldeles egna Moby Dick upptog snart alla mina tankar. Alaskas Moby Dick, vad är det tänker ni? Jo, den beryktade dinosauriefisken som filmen ”Orca, Havets hämnare” baserats på. Så mkt riktigt, jag och Mauro sorterade utrustningen och gav oss ut på vårt livs äventyr. Ja, för att göra en lång historia kort, efter en veckas hajkande befann vi oss långt upp i Denali State Park, ca 20 mil norr om Takeetna när jag plötsligt fick ett rejält ryck i kastspöet. Mauro, sa jag, jag har fått ett rejält monster på kroken. Mauro ställde sig upp i hyrbåten med håven i ena handen och flaskan med JB i andra och spanade ut över sjön. Jag själv satt blickstilla och i det ögonblicket kändes det lite som att tiden stannade upp. Kvällssolen reflekterades i vattenytan och jag blev för ett ögonblick bländad. Något hände där ute på båten, jag svär, något övernaturligt hände som jag inte kan förklara! Det kändes som att jag tappade medvetandet ett kort tag innan jag åter var tillbaka i båten. Framför mig låg en Koifisk, den största jag någonsin sett. Mauro, sa jag, vad var det som hände egentligen? Det var då jag upptäckte det. Mauro var inte längre kvar i båten. Jag såg mig omkring men han var spårlöst borta. Jag satt kvar där ensam i båten och väntade i timmar på att han skulle, liksom på något sätt materialiseras igen, på samma sätt som han plötsligt försvann. Till slut, när mörkret lagt sig, gav jag upp och startade utombordaren och tog mig långsamt tillbaka till Takeena igen. Koifisken betraktade mig uttryckslöst genom sina grumliga ögon medan den sakta dog. Nästa morgon när jag nådde hamnen igen kastade jag fiskkadavret över relingen innan jag lämnade in hyrbåten för besiktning. Jag bestämde mig för att inte kontakta myndigheterna, min upplevelse var helt enkelt för underlig. Jag bestämde mig istället för att ta flyget hem till Stockholm igen. På planet slog det mig plötsligt som en blixt, det var naturligtvis Mauro som var Koifisken, någonting hände där ute i naturen, på något sätt hade Mauro förvandlats, kanske via ett maskhål, jag vet inte, till en Koifisk och jag hade låtit honom dö i båten. Jag var en mördare.
I månader isolerade jag mig i lägenheten. Depressionen hade satt sina klor i mig. Carolina ringde faktiskt en gång men jag var för sjuk för att orka svara. Jonas Åkerlund ringde men jag orkade inte svara. Jag var för sjuk för att göra någonting. Istället underhöll jag mig genom att titta på TV. Det var då det hände igen. På TV:n såg jag plötsligt Mauro & Pluras kök. Och där var han ju igen, denna Mauro, till synes livs levande igen. Men, jag hade ju själv sett honom förvandlas till en Koifisk i Alaskas utbygd? Jag hade själv sett Mauro tyst flyta bort från mig innan vi nådde Takeetna? Jag studerade Mauro i TV-rutan. Om Mauro var död, vem var isf jag såg på TV? Jag mindes mina funderingar kring maskhålsteorin. Kunde det vara så att när Mauro förvandlades till fisken så förvandlades fisken på något sätt till Mauro? Att Koifisken helt enkelt hade tagit Mauro Scoccos plats? Jag studerade Mauro/Koifiskens tomma blick i rutan. Han var just i färd att göra en italiensk sallad tillsammans med Håkan Hellström. Plura hade bar överkropp och rökte en fimp under köksfläkten samtidigt som han mumlade något osammanhängande. Jag reste mig och gick fram till vapenskåpet i min lägenhet och plockade ut min Smith & Wesson .357. Om det nu är så att fisken är Mauro så vet den säkert också att jag är den enda som känner till dess hemlighet. Mauro verkade nu se rakt på mig genom TV-kameran. Jag stirrade tillbaka. Ok, kompis, kom och ta mig. Jag laddade långsamt revolvern. Kom och ta mig kompis. Eller så kommer jag och tar dig först.

Andreas Kleerup
Artist

Get Crunk!

Eftersom jag inte får någon som helst bekräftelse på den här bloggen kommer jag fortsätta posta videos. Dessutom vet jag att jag har ett par läsare som baxnar vid tanken på att jag skulle lägga upp en låt med Lil Jon [lägg upp indiepop din jävla pajas]. Iaf, "Fall Out" är lätt bästa låten från skivan Crunk Rock. "Killas" är iofs också en ruskigt tung låt, tyvärr nästan lite väl tung. Jag har testat spela den när jag pucklar på någon men t.o.m. då blir den liksom lite väl (mkt). Vem är den skriven för? Förmodligen vita amerikanska kids på landsbygden som gillar att säga "get crunk" och dylikt. Men, tja, den är ju fortfarande bra. Eller? När jag var ca 20 lyssnade jag och min kompis på Ice Cube och liknande när vi liftade runt i Kalifornien och de vi träffade tyckte vi var två lustiga svenska wiggers, vilket vi förvisso också var. Men nu, eh, mer en ett decennium senare, skulle jag aldrig drömma om att göra något så töntigt. Eller?

Excuses are for fruits

Jag håller på att skriva en guide till hur man överlever i ett post-apokalyptiskt samhälle men såklart blir det längre och mer avancerat än jag hade tänkt från början. Tills dess; en rolig anekdot. Jag var extremt nära att heila mot mina kollegor på lunchrasten idag. Det kändes som att det liksom låg i tiden på något sätt och jag var extremt nyfiken på hur dom skulle ha reagerat. Sedan skulle jag kanske marchera fram och tillbaka i korridorerna tills någon bett mig sluta.

Jag tänker inte bli politiskt mer än nödvändigt men 90-talet har ju hyllats till leda ett bra tag nu. Det är ravemusik, Dr Alban, grunge, britpop, straight edge, m.m., m.m. Jag personligen är inte och har aldrig varit speciellt förtjust i 90-talet. Visst, det gjordes en del bra musik, speciellt då tyngre sådan, men vad jag främst associerar 90-talet med är ekonomisk kris, fula illasittande kläder, fett hår, dålig andedräkt och sist men inte minst högerextremism. Men det är det ingen som minns längre, ånej, utan allt var ju så himla trevligt och så vansinnigt fashion på den där tiden. T.o.m. de nynazistiska skinheadsen har ju varit mode? Alltså inte det där trista sharpskins grejen, dvs "vi-är-inga-nazister-för-vi-lyssnar-på-reggae", utan white-fucking-laces-out och en grön bomberjacka till det. Vadårå, de va ju snyggt, jue!? För mig känns det självklart att när man flörtar så hårt med den här eran så kommer förr eller senare en massa grejer på köpet. Nu kanske inte högerextremism är någon modefluga direkt men innerst inne kan jag inte låta bli att känna en hel del skadeglädje över alla som blir brutalt påminda om hur 90-talet egentligen var, dvs ett jävla skitdecennium.

Bland det bästa jag vet är att bada. Jag, min bror Felipe och min syster Maria delade alla detta intresse. Det låg i generna misstänker jag. När vi var yngre gick vi ofta till stranden tillsammans. Vi satt tätt sammankrupna på ett badlakan och skrattade tills Maria fick ont i magen och jag och Felipe var tvungna att sluta reta henne. Vi blev såklart äldre med åren och Felipe träffade Anna och Maria träffade Elias, jag träffade en flicka på universitetet som hette Lovisa och så småningom bildade vi alla familjer tillsammans. Trots detta brukade jag, Felipe och Maria ibland smyga iväg till stranden när vi fick tillfälle, bara vi tre. Oftast brukade jag och Felipe säga att varken min eller hans hustru kunde mäta sig med Marias skönhet och att hennes make Elias var en fjant (något som senare visade sig stämma). Jag var väldigt lycklig då.

Men sen kom kriget och då var det slut på det roliga. Felipe och Anna dog nästan omedelbart då dom träffades av splitter från en missil avfyrad från en förarlös drönare. Min älskade Lovisa blev till mos efter att en bandvagn av misstag rullat över vår lilla Fiat Punto när hon försökte fly ur staden redan under de första dagarna av attacker. Jag anslöt mig kort efter det till rebellgruppen Dödskalleskvadronen för att genom riktade terrorattacker försöka driva ut ockupanterna ur landet. Snart fanns det ett pris på mitt huvud och såklart försökte Elias sälja ut mig. För hans och Marias säkerhet hävdade han. Den jäveln! Jag hämnades med att lämna både honom och min vackra syster med varsin colombiansk slips. En varning till fienden att ni kan inte döda mig, ni kan inte döda den som redan är död.

Så funkar det.

Den trogna läsaren vet ju att jag redan i februari 2008 utnämde FuCKT till 2000-talets bästa skiva. Well, det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess och jag tar tillbaka mitt påstående (2000-talets bästa skiva är givetvis Board Up The House med Genghis Tron). Man skulle rent ut av kunna påstå att jag tycker direkt illa om Salem numera. Varför? Jo, främst för att Lisa Millberg smällde upp en stor salem-logga på rodeo.net och listade typ Brustreet som en av 2000-talets 100 bästa låtar. Aj, kände jag direkt, bäst att hoppa av det sjunkande skeppet så snart som möjligt, och mkt riktigt, idag har massor av opålitliga modebloggare namedroppat eländet (Bla en som jag tidigare hånat här på Bronken och senare blev anklagad för att näthata). Nu senast har säkert alla redan läst Strages sammanfattning av hela genren (ghost'n'b, chillwave, witch house etc), dvs eklusiviteten är för alltid borta. Nu tycker säkert någon att jag överdriver lite men så här funkar det iaf för mig. Sorry ok? Vad som är poppis för tillfället kan vara ett gissel, jag vill minnas att undertecknad i höstas försökte få biljetter till SunnO))) men möttes av beskedet att de tagit slut innan de ens släppts och fick surt följa diverse mediaprofilers (som såklart fått gratisbiljetter) hånfulla uppdateringar från konserten på twitter, varav de flesta 1) aldrig hade hört Sunn innan 2) gnällde mest över att det var för mkt bas 3) gick innan konserten var slut eftersom de blev illamående. Jaja, så kan det gå. Förhoppningsvis kommer aldrig progressiv metal, cybercore mfl bli riktigt så hypade att man blir utan biljetter. Och Watain sista oktober var heller inga problem att skaffa plåtar till. Så vi ses där hoppas jag? Ser ni en kille med spikrakt långt svart hår, kroknäsa, slokhatt rökandes en sådan där medeltida pipa med långt skaft så är det jag. Jo, just det. Salems senaste skiva är faktiskt ganska hygglig ändå, alla modebloggare till trots, den går att ladda ner här.

Mer youtube

Jag har lite idétorka för tillfället, därför alla videoklipp. Ordentliga poster kommer förhoppningsvis snart.

Ny skit.

Som vanligt tar jag på mig rollen att informera om allt spännande nytt som finns därute. Vansinnigt bra låt det här.

Idé plankad av @Fula Edith