Fiskesafari

Carolina Gynning är inte den enda fisken jag har fått på kroken så att säga. Jaha, hon den där andra från Big Brother då? Nä, det är faktiskt inte henne heller som jag syftar på. Som ni säkert känner till testades jag positivt för kokain på Grammisgalan 2009, vad hände sen? Jo, det ska jag tala om. Jag åkte på behandlingshem. Det var under denna tid som jag fick smak på naturen istället. Sverige kändes liksom för litet så jag och Mauro Scocco tog flyget till Alaska för att fiska urtidsdjur. Det var en fantastisk tid. Visst, jag saknade det vita guldet och Stureplans storbystade blondiner men jakten på Alaskas alldeles egna Moby Dick upptog snart alla mina tankar. Alaskas Moby Dick, vad är det tänker ni? Jo, den beryktade dinosauriefisken som filmen ”Orca, Havets hämnare” baserats på. Så mkt riktigt, jag och Mauro sorterade utrustningen och gav oss ut på vårt livs äventyr. Ja, för att göra en lång historia kort, efter en veckas hajkande befann vi oss långt upp i Denali State Park, ca 20 mil norr om Takeetna när jag plötsligt fick ett rejält ryck i kastspöet. Mauro, sa jag, jag har fått ett rejält monster på kroken. Mauro ställde sig upp i hyrbåten med håven i ena handen och flaskan med JB i andra och spanade ut över sjön. Jag själv satt blickstilla och i det ögonblicket kändes det lite som att tiden stannade upp. Kvällssolen reflekterades i vattenytan och jag blev för ett ögonblick bländad. Något hände där ute på båten, jag svär, något övernaturligt hände som jag inte kan förklara! Det kändes som att jag tappade medvetandet ett kort tag innan jag åter var tillbaka i båten. Framför mig låg en Koifisk, den största jag någonsin sett. Mauro, sa jag, vad var det som hände egentligen? Det var då jag upptäckte det. Mauro var inte längre kvar i båten. Jag såg mig omkring men han var spårlöst borta. Jag satt kvar där ensam i båten och väntade i timmar på att han skulle, liksom på något sätt materialiseras igen, på samma sätt som han plötsligt försvann. Till slut, när mörkret lagt sig, gav jag upp och startade utombordaren och tog mig långsamt tillbaka till Takeena igen. Koifisken betraktade mig uttryckslöst genom sina grumliga ögon medan den sakta dog. Nästa morgon när jag nådde hamnen igen kastade jag fiskkadavret över relingen innan jag lämnade in hyrbåten för besiktning. Jag bestämde mig för att inte kontakta myndigheterna, min upplevelse var helt enkelt för underlig. Jag bestämde mig istället för att ta flyget hem till Stockholm igen. På planet slog det mig plötsligt som en blixt, det var naturligtvis Mauro som var Koifisken, någonting hände där ute i naturen, på något sätt hade Mauro förvandlats, kanske via ett maskhål, jag vet inte, till en Koifisk och jag hade låtit honom dö i båten. Jag var en mördare.
I månader isolerade jag mig i lägenheten. Depressionen hade satt sina klor i mig. Carolina ringde faktiskt en gång men jag var för sjuk för att orka svara. Jonas Åkerlund ringde men jag orkade inte svara. Jag var för sjuk för att göra någonting. Istället underhöll jag mig genom att titta på TV. Det var då det hände igen. På TV:n såg jag plötsligt Mauro & Pluras kök. Och där var han ju igen, denna Mauro, till synes livs levande igen. Men, jag hade ju själv sett honom förvandlas till en Koifisk i Alaskas utbygd? Jag hade själv sett Mauro tyst flyta bort från mig innan vi nådde Takeetna? Jag studerade Mauro i TV-rutan. Om Mauro var död, vem var isf jag såg på TV? Jag mindes mina funderingar kring maskhålsteorin. Kunde det vara så att när Mauro förvandlades till fisken så förvandlades fisken på något sätt till Mauro? Att Koifisken helt enkelt hade tagit Mauro Scoccos plats? Jag studerade Mauro/Koifiskens tomma blick i rutan. Han var just i färd att göra en italiensk sallad tillsammans med Håkan Hellström. Plura hade bar överkropp och rökte en fimp under köksfläkten samtidigt som han mumlade något osammanhängande. Jag reste mig och gick fram till vapenskåpet i min lägenhet och plockade ut min Smith & Wesson .357. Om det nu är så att fisken är Mauro så vet den säkert också att jag är den enda som känner till dess hemlighet. Mauro verkade nu se rakt på mig genom TV-kameran. Jag stirrade tillbaka. Ok, kompis, kom och ta mig. Jag laddade långsamt revolvern. Kom och ta mig kompis. Eller så kommer jag och tar dig först.

Andreas Kleerup
Artist

My Omega

Hej,
Jo, jag fick en förfrågan att skriva något som skulle publiceras på den här bloggen. Normalt brukar jag inte ställa upp på den här typen av saker, som ni förstår får jag ganska många förslag av den här typen, men den här gången kändes det annorlunda, jag skulle nämligen skriva något om min Omega Speedmaster. Som ni säkert vet är Omega Speedmaster den officiella NASA-klockan för astronauter och 1969 var det den som prydde handlederna på Neil Armstrong, och öh, de där två andra när de landade på månen. Egentligen utredde NASA på den tiden betydligt dyrare märken, Rolex, Breitling, Zenith, men en anställd vid NASA smög med Speedmastern i testet eftersom han älskade den så mycket och naturligtvis visade det sig att den höll tiden allra bäst. Ja, så var det. Alla vi astronauter har en Speedmaster, när man tar astronatutexamen brukar man få klockan i handen samtidigt som slutbetygen, det är lite som att få ett svart bälte i karate kan jag tänka, inte för att jag håller på med karate men jag kan tänka att det känns så. Hade jag tappat min Speedmaster hade det betytt slutet på mitt liv. Ibland brukar jag tänka att min hjärna är som ett urverk, en massa bitar som måste passa precis för att allting ska fungera som det ska. Man måste smörja alla kugghjulen och alla rörliga delar i huvudet. Jag tror att olika människor har olika sätt att smörja just deras hjärnor. Jag dricker en folkis då och då, det kan jag unna mig så att allting ska fungera som det ska med mig, attt jag kommer upp på morgonen, kammar mig och går till jobbet. Hälsar på alla kollegorna på rymdcentret och så, ja, hej på dig, hur mår du, i helgen ska det grillas, ja ni vet, allt det där. När jag var ute i rymden så brukade jag hänga i min lilla kapsel för mig själv. Jag lyssnade på György Ligeti och stirrade ut i oändligheten. Oh, my god, it's full of stars, vet ni ivad jag menar? Stjärnor, oändligt många stjärnor, vid sådana tillfällen känner man sig ju ganska liten liksom. Annars så gillade jag att vara ute i rymden. Man blev lite kass i kistan av tyndlösheten men man vande sig. En jobbig sak, oss emellan, var att jag inte kunde onanera i STS-116. Jag vet vad ni tänker, att det bara är bögar som runkar och så men det är inte sant. Jag är minsann ingen bög iaf, det kan ni fråga min fru om. Iaf, pga av tyngdlösheten så vet man inte vart, tja, spermierna, kan ta vägen. Dom seglar kanske runt därinne i rymdsatelliten och på något vänster kanske de letar sig upp i livmodern på, tja, en rysk astronautska. Det hade varit jobbigt. Så det var avhållsamhet som gällde.
Ja, det var allt. Tack.

Christer Fuglesang
Astronaut