Bland det bästa jag vet är att bada. Jag, min bror Felipe och min syster Maria delade alla detta intresse. Det låg i generna misstänker jag. När vi var yngre gick vi ofta till stranden tillsammans. Vi satt tätt sammankrupna på ett badlakan och skrattade tills Maria fick ont i magen och jag och Felipe var tvungna att sluta reta henne. Vi blev såklart äldre med åren och Felipe träffade Anna och Maria träffade Elias, jag träffade en flicka på universitetet som hette Lovisa och så småningom bildade vi alla familjer tillsammans. Trots detta brukade jag, Felipe och Maria ibland smyga iväg till stranden när vi fick tillfälle, bara vi tre. Oftast brukade jag och Felipe säga att varken min eller hans hustru kunde mäta sig med Marias skönhet och att hennes make Elias var en fjant (något som senare visade sig stämma). Jag var väldigt lycklig då.

Men sen kom kriget och då var det slut på det roliga. Felipe och Anna dog nästan omedelbart då dom träffades av splitter från en missil avfyrad från en förarlös drönare. Min älskade Lovisa blev till mos efter att en bandvagn av misstag rullat över vår lilla Fiat Punto när hon försökte fly ur staden redan under de första dagarna av attacker. Jag anslöt mig kort efter det till rebellgruppen Dödskalleskvadronen för att genom riktade terrorattacker försöka driva ut ockupanterna ur landet. Snart fanns det ett pris på mitt huvud och såklart försökte Elias sälja ut mig. För hans och Marias säkerhet hävdade han. Den jäveln! Jag hämnades med att lämna både honom och min vackra syster med varsin colombiansk slips. En varning till fienden att ni kan inte döda mig, ni kan inte döda den som redan är död.