Nytt år, ny avföring.

-Vad händer med alla spännande inlägg du skulle skriva om rymden?
Jo, det ska jag tala om. Jag håller just nu på och fördjupar mig i kosmologi och astronomi m.m. så jag räknar kallt med att bajsa ut ett par riktiga kanoninlägg snart. Jag hade egentligen tänkt fortsätta det här inlägget med lite om Alien och Aliens som jag precis sett om, om dekadens i Göteborg under julhelgen och om ultravåld i Stockholm men jag har fått ett otroligt tryck över bröstet just nu som förmodligen beror på en panikattack så jag lämnar det till ett senare tillfälle.

In i evigheten för alltid och alltid

När jag växte upp hade mina föräldrar av någon märklig anledning boken ”Terran Trade Authority Handbook; Spacecraft 2000 to 2100 AD”. Jag läste den aldrig, jag försökte inte ens. Jag tittade bara på bilderna, fantastiskt episka drömska bilder av rymdskepp i avlägsna världar. De visade aldrig några människor, heller inga utomjordingar, bara jättelika anonyma maskiner. Jag kunde stirra på de där bilderna i timmar. De flesta var målade av artisten Chris Foss. Det var inte alls den där glassiga rymdfantasyn man fått från Star Wars och Star Trek utan en betydligt dystrare skildring av en rymd som kändes otroligt stor och väldigt ensam. Jag var för evigt hooked.

Därför har jag bestämt att hädan efter kommer alla mina inlägg hädan efter att handla om scifi på något sätt, dvs den här bloggen är numera en scifiblogg. Jag har ett par inlägg planerade, bla om 2001 nights, nyinspelningen av 2001 nights, Alien, Aliens, mina egna planer på en dag ta klivet ut i evigheten, framtiden i allmänhet, resident evil-filmerna, filmatiseringen av Doom, filmer som påminner om resident evil-filmerna och doom (tex pandorum), episk rymddisco, lite mer filosofiska spekulationer om universums hemligheter osv.

När jag i somras var på Lou Reeds sommarställe tillsammans med Lou, Polly Jester och Bruno Skär lekte vi en lek där man skulle gissa hur gamla vi skulle bli så gissade jag att jag skulle bli ca 250 år gammal. Lou Reed (som själv gissade att han skulle bli ca 45 eller något) lackade lite och sa saker som ”skärp dig” osv men jag höll fast vid min förmodade extremt höga ålder. Jag TROR att jag kommer att bli 250 år gammal eller äldre. Man måste våga tro. Några tror på Jesus, andra tror att en utomjording vid namn Xenu körde hit oss i rymdskepp som såg exakt ut som DC-8:or, andra tror att dom förr eller senare kommer att hitta "den rätta" och allt elände i deras liv kommer då på ett magiskt sätt att lösa sig och de kommer att vara för evigt lyckliga och få små tjocka fula bebisar tillsammans osv. Jag tror att jag kommer att bli minst 250 år och jag hoppas att jag kommer att få se ”brinnande attackskepp on the shoulder of Orion. C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate”. Och TROR du att jag skojar kan du dra åt helvete, din själlösa nolla.

Crust Punk

Jag har varit onormalt trött hela veckan. Troligtvis berodde det på att jag på fredagen bestämde mig för att borra ett stort hål rätt ner genom golvet, ner i nästa lägenhet. När jag borrat mig ner till grannen (som för övrigt är en gnällig lesbian) så bestämde jag mig, varför stanna här, varför inte fortsätta borra? Så sagt och gjort, jag borrade och borrade. Det blev ett djupt hål, ner genom alla våningsplanen, ända ner till källaren. Jag angjorde en repstege så att jag snabbt kunde ta mig mellan min lägenhet och källaren, tex var jag tvungen att använda mig av en ganska rejäl förlängningssladd. Jag sopade omsorgsfullt bort allt damm på alla våningsplanen så att inte mina grannar skulle bli överdrivet upprörda (det var ganska enkelt, jag sopade bara ner det i hålet). När jag nådde berggrunden försökte jag såklart fortsätta men det blev för mkt för min borr, som jag lånat av Henkan för övrigt, så jag blev tvungen att ge upp. Jag har funderat på att eventuellt köpa ett kraftigare borrinstrument och på så sätt kunna jobba mig djupare ner genom berggrunden. Hur långt ner jag vill komma vet jag inte ännu, spontant har jag sagt att jag tänker fortsätta borra så länge jag tycker att det känns roligt. Tröttnar jag, ja, då ger jag upp helt enkelt. I romanen ”En resa till jordens medelpunkt” minns jag att en expedition gräver sig ner och hamnar i en slags försvunnen värld, där dinosaurier och andra konstiga djur fortfarande härjar. När jag var liten så fick jag och mina två kompisar, Lucas och DP, för oss att vi skulle gräva ett hål ner till jordens medelpunkt. Vi gjorde två försök, ett i vår trädgård hemma (inte poppis) och ett senare på gården på förskolan. Båda två gångerna hittade vi vatten, något som faktiskt var ett sekundärt mål. Jag lurade DP att: snart kompis, snart kommer vi till floderna av coca cola som gömmer sig där nere (lurade och lurade, på den tiden kunde jag även lura mig själv till det mesta). Han hade aldrig fått dricka någon coal för sin aföräldrar och grävde och grävde. DP var förövrigt väldigt intresserad av grävmaskiner (eller så blev han det efter det tillfället. ahh, coca cola). När vi nådde blåleran blev det mörkt och vi fick avbryta arbetet. Iaf, efter mitt senare försök i mitt bostadshus gick jag och såg en konsert med bandet Hellshock tillsammans med en kompis, vi kan kalla henne Slemmy, och jag tror att det var pga av deras höga ljudvolym i kombination med ett alltför stort intag av punköl som jag blev så trött. Så för er som tror att jag hittat på alltsammans, här är bildbeviset; Hellshock:

Mitt hem, min borg, så det så.

Dom är så fina, mina små pojkar. Jag hade byggt en fin pool intill villan i Sävedalen. Margarets pappa, svärfar, hade gett oss en inte helt oansenlig summa pengar förra julen och en kväll när Margaret hade lagat en fin stek berättade jag för henne vad jag tyckte vi skulle göra med pengarna. Vi ska bygga en pool i trädgården, sa jag och slog näven i bordet. Jag var såklart redan beredd på det klena motståndet som följde. Men, tycker du inte vi ska spara pengarna istället? Vore det inte bra att ha en buffert, nu när tiderna är så dåliga menar jag. Hon såg nervöst på mig. Du, Margaret, jag tog en dramatisk paus och blickade ut genom fönstret, när jag var liten var det jag önskade mig allra mest en pool. Jag bönföll min pappa att köpa oss en pool, ok, min bror och jag, men helvete heller att han skaffade en åt oss. Han var en ruggig jävel nämligen. Nu är jag själv pappa förstår du, och jag vill att mina små fina pojkar ska ha en pool när dom växer upp, va? Jag vet att du vill spara och så och det är bra, jag förstår precis hur du tänker, men jag vill inte, och jag tror inte att du vill, att mina pojkar skall växa upp och hata sin gamla pappa, okej?
Och så blev det med den saken. När våren kom lät jag min kompis Marko baxa hit hela poolen med sin byggfirma. Vi grävde ett stort jävla hål i gräsmattan och tryckte ner formen. Den du, sa jag när det var klart och klappade förnöjt händerna, när sommaren kommer skall det ta mig satan badas. Jäjä, svarade Marko som var bosnienserb och fortfarande bröt ganska kraftigt. Margaret iakttog oss oroligt genom köksfönstret medan hon diskade.
Till sommaren fyllde jag upp poolen med vatten från garageslangen. Pojkarna tittade nyfiket på. Det blev ganska kallt så jag var snäll och sa till dom att springa in till mamma och be henne koka upp vatten i sina största kastruller så vi kunde värma upp poolen lite. Ok pappa. Men, ni måste vara försiktiga när ni bär ut det kokande vattnet, hör ni det? Spiller ni kokande vatten på er så blir ni skållade, förstår ni? Skinnet lossnar på er. Ok pappa. Mina fina små pojkar. Jag väntade en stund, tänkte kanske att jag skulle ropa på Margaret och be henne rappa på lite, jag har annat för mig än att stå här och vänta. Iaf, tillslut kom de små liven kånkandes på varsin stor kastrull. Varför tog det en sån jävla tid, frågade jag. Pappa, det tog så lång tid innan vattnet kokade, svarade den ena. Aja, ni måste ju fatta att jag kanske inte har lust att stå härute hela dagen, va? Pappa kanske har annat för sig som kanske är viktigare, va? Pappa kanske vill vila sig lite framför tv:n, va? Eller pappa kanske vill surfa in på aftonbladet? Pappa kanske inte vill stå härute som något jävla mobboffer helt ensam, så grannarna säger till varandra, titta, nu står han där ute själv igen och stirrar tomt framför sig, det är minsann något trasigt i huvudet på den där, det har jag alltid sagt. Pojkarna såg rädda ut. Seså, fortsatte jag, det var inte ert fel heller. Det var mamma som kokade upp vattnet eller hur? Ja, svarade dom. Ok, jag är inte arg.
Jag hällde i det varma vattnet i poolen och kände med fingrarna på temperaturen. Det hade blivit lite varmare. Jag var världens snällaste pappa. Inte som min pappa. Jag var allting han inte var. Jag greppade tag i den ena pojken. Seså, nu ska det badas, skrek jag. Jag lyfte upp honom högt över huvudet och slungade honom så långt jag förmådde.

Panzerfaust d.ä.

Såhär kommer jag tydligen se ut när jag är runt 50. Alltså, jag vet inte.

It’s a hard life, for a man with no wife, del 4.

Ok, tidigare har jag ju skrivit om olika robotar, den ena baxigare än den andra. Det finns en superrobot som jag dock ännu inte nämnt, CB-2, robotbarnet från Tokyo. CB-2 står för Child-Robot with Biometric Body och den har lyst med sin frånvaro av en anledning, CB-2 är nämligen inte baxig, den är bara läskig. Den lille gynnaren kan stå, gå och avläsa dina ansiktsuttryck, den är även duktig på att göra ansiktsuttryck själv. Eller duktig och duktig, den försöker åtminstone. Den väger 33kilo och sägs ha samma intelligens som en 2-åring. Den håller som bäst att lära sig tala och men kan än så länge bara göra underliga ljud. Jag har en kompis som alltid skickar mig en massa länkar om robotar och ai:er och alltid avslutar mailen med något i stil med "Dude, the robots will soon take over. It's just like in Terminator". Naturligtvis så skämtar han alltid men när det gäller CB-2 så vilar det faktiskt något slags ondskefullt i den där döda blicken. Ungefär som i filmen "Grizzly Man", där Werner Herzog granskar in i en grizzlybjörns blick och konstaterar att han där bara ser ren ondska, en slags naturens obönhörliga grymhet. Än så länge rullar CB-2 bara runt på golvet och leker med sina egna tår, men så småningom, när hans intellekt vuxit, vem vet vad den kommer att hitta på?

Hell is other people

Ok, igår skrev jag ett inlägg som jag tänkte publicera på bronken men jag lyckas liksom inte knyta ihop säcken. Vad handlar det om egentligen? Jag vet inte. Kanske handlar det om klassamhället och sexualiteten? Jag skulle precis ta bort allt jag skrivit men så bestämde jag mig för att lägga upp det ändå:


”I söndags när jag skulle flyga hem från Manchester spenderade jag mina sista pund på magasinet Monocle. Jag kände att jag hade en skyldighet att göra detta eftersom jag ju gjort mig lustig över den tidigare. Iaf, innehållet är väl ungefär vad man kunde förvänta sig, det är snyggt och tillrättalagt, det är hyggligt intressanta artiklar och i modereportagen trängs japanska lyxmärken typ Visvim och Beams. Det är en lång artikel om vilken hipp stad Göteborg är, om hur många restauranger de har med stjärnor i Guide Michiline, om hur många minimalistiska reklambyråer det finns, att gatorna är befolkade av sk kreativa människor som tex kvinnomisshandlaren Ruben Östlund osv osv. Och det känns ju iofs kul även om det skildrar ett Göteborg som jag själv aldrig upplevt. Vad som slår mig mest är att Monocle måste vara den mest assexuella tidskrift jag någonsin läst. Den är rent utav omänskligt torr. Jag inbillar mig att den riktar sig till personer som är så högt stående evolutionsmässigt att de lämnat alla liknande primala drifter bakom sig och uppnått ett slags zenliknande tillstånd som uteslutande kretsar runt nordisk design, nordisk minimalism och film från Falkenberg. Förmodligen måste de också ha en skalmanklocka som talar om när det är dags att äta, sova och bajsa.

Monocles motpol måste isf vara den nya säsongen av Paradise Hotel. Jag har bara sett första avsnittet och det väldigt spejsigt. Svartenbrandts dotter hade sex ganska omgående med en mupp från Gotland och det gav ungefär samma känsla i magen som våldtäktsscenen i Irreversible (som jag iofs älskar). Jag har aldrig gillat de trista dokusåpor som dominerat TV den senaste tiden, tex ”ensam mamma söker”, ”lyxfällan” eller ”bonde söker fru”, jag tycket bättre om de som fanns för ett par år sedan då programidén oftast bestod i att man samlade ihop ett gäng idioter, placerade dem i ett hus tillsammans, gav dom sprit och sedan dokumenterade allt som hände. Det var både oldschool och hardcore. Även om resultatet ofta gjorde mig lite uppgiven tyckte jag för det mesta att det var ganska skoj att se vuxna människors värdighet fullständigt rasa samman och istället låta reptilhjärnan ta över helt. Jag kommer inte orka följa varje avsnitt av paradise Hotel men jag ser fram emot att zappa förbi programmet några gånger under hösten.


Roligaste dokusåpan genom tiderna var Izabellas bröllop på TV3 som gick 2004. Det handlade om en tjej från landet som flyttade till Hammarby Sjöstad och hade 100 dagar på sig att hitta en kille att gifta sig med (bla dejtade hon en snubbe dömd för kvinnomisshandel, se bild). Hon hade en rolig dialekt och bodde på en husbåt. Det räckte för att roa mig.”

Ni bad om det.

I lördags var det dags för lajv igen. Jag hade klätt ut mig till Mordor Dark Elf och Margaret en Odalh Mordor Dark Elf. Med är även Kristina som Odahl Strider Dark Wizard. Det kändes upplagt för en riktigt skön dag när Emil dyker upp utklädd till en Arlifax Mordor Dark Elf, dvs level 20 fastän han bara har varit med ett par gånger tidigare. Så jag konfronterar honom såklart och frågar vad fan han sysslar med. Vadå, svarar han, jag får väl klä ut mig till vilken Dark Elf jag vill eller? Jag påpekar att vi faktiskt följer de officiella reglerna från G.O.R.P. och att att jag tjänat ihop ca 100 gånger så många experience points som honom men trots detta inte har nått level 20. Emil bara skrattar åt mig och säger, lugna dig, det är ju ändå bara en lek. Jag svarar att det inte alls är någon jävla lek, ifall han vill spela som Arlifax Mordor Dark Elf så får han för fan tjäna ihop de experience points som behövs precis som alla andra. Margaret och Kristina fnissar åt mig och det gör mig ännu mer irriterad. Emil suckar och vänder sig mot dem och säger att han ändå inte vill vara med längre, att han har Terminator Salvation hemma på DVD och ifall någon är intresserad så kan dom få följa med hem till honom och se på den. Kristina säger att hon fryser och att det kanske vore bättre att se Terminator Salvation istället, att vi kan fortsätta spela när det blivit vår istället. Jag svarar att vädret för fan är perfekt just nu för i Mordor regnar det för helvete dygnet runt och vi kan inte spela Mordor Dark Elves på någon fucking jävla vårdag, isf kan vi lika gärna lägga ner hela skiten. Margaret säger att jag beter mig konstigt och att hon följer med och ser på Terminator Salvationoch vi kanske kan höras imorgon istället. Jag säger att dom kan dra åt helvete för jag tänker för fan spela själv isf, jag har spenderat månader att bygga min Mordor Dark Elf-rustning och jag tänker för fan inte låta Emil förstöra alltihopa med sin jävla Terminator Salvation-DVD. Dessutom, säger jag till Margaret, så hade jag den hemma förra veckan men då sa du att Terminator Salvation hade fått dåliga recensioner och du hellre ville se The Crystal trots att jag tycker att det är en barnfilm, kanske ev en äventyrfilm, men absolut inte lika komplex som Terminator Salvation. De tre vänder mig ryggen och går mot busshållplatsen och jag plockar upp den största sten jag kan hitta, rusar ifatt dem och slår den så hårt jag kan i huvudet på Emils Arlifax Mordor Dark Elf-rustning (som jag tycker ser lite billig ut). Han faller handlöst på marken och ur huvudet rinner det sjukt mkt blod och grejer. Kristina skriker jättehögt så jag tar upp stenen och slår den i huvudet på henne också. Margaret ser chockad ut men börjar springa ifån mig in i skogspartiet. Jag plockar upp stenen igen och går efter henne. Du skulle ha tänkt dig för Margaret, tänker jag. Nu har du verkligen ställt till det för dig.

Porr porr porr!

Ok, jag tänkte för ett tag sedan att jag skulle skriva någonting om Rammstein och deras porriga video, "Pussy" , men sedan blev jag uttråkad så jag orkade aldrig. Rammsteins enda förtjänst måste vara att dom en gång var med på soundtracket till "Lost Highway", förutom det anser jag inte att dom är existensberättigade. När det gäller att slänga in lite porr i olika sammanhang är dom inte ensamma, för ett par år sedan var det ett italienskt(?) streetwearmärke som gjorde pr för sin kollektion i form av en porrfilm där man i de olika scenerna kunde klicka på deltagarnas kläder för att få information om vad det var för plagg osv. Det gjorde iaf intryck på mig den gången. Även ifall man kan tycka att det såklart var ett billigt knep så var det iaf lite inovativt, på den tiden åtminstone. Numera känns det mest uttjatat och inte alls särskilt provocerande och Rammstein känns bara väldigt väldigt gamla.
Iaf, vad jag egentligen skulle komma till med det här inlägget, när jag såg den här videon "Hungry for the Power" med Azari and III så tänkte jag först tråkig låt, tråkig video, billiga knep. Men jag hade fel, videon är genial, låten grym. Jag har spelat den säkert tio gånger denna söndagsmorgon redan. Se den från början till slut, du kommer inte att bli besviken:

Historierevisionism, del 1.

Jag har aldrig varit intresserad av fotboll, jag spelade i Lundby IF som liten men det var mest för att alla mina jämnåriga kompisar sparkade boll. Det var lugnt så tills för några år sedan, då jag för första gången hörde talas om s.k. casuals och firmor. Jag tror att det var för att jag hade köpt en sprillans ny Stone Island-jacka second hand i NYC och fick frågan på en fest om jag var en ”casual”. Jag svarade att, jo, det var jag, för jag kände mig ju ganska casual, dvs avslappnad. Det var först senare, när jag läste en artikel i bibel (eller var det bon) som jag insåg att jackan jag köpt och dess tydliga patch på armen signalerade till fotbollsintresserade att jag minsann var en kille som gillade att gå på puben, lyssna på audio bullys, kolla på fotboll och inte minst, var beredd att slåss för mitt fotbollslag. Hmm, nästan iaf, för riktigt så såg det ju inte ut. På mängder av forum kunde man läsa om slagsmål på på förhand bestämda platser, om hur gentlemannamässigt det hela gick till, om hur tuffa alla inblandade var, om bataljer och strider, legendariska slagsmål man mot man. Ok, det här kan jag ju relatera till tänkte jag men ack så fel jag hade. För kollade man några av alla de filmer på dessa påstådda strider som låg ute på youtube målades en helt annan bild upp, det såg ju ut som fan, istället för renodlade boxningsmatcher iklädda burberryhalsdukar var det en stor pöbel som mest står och hutar mot varandra på säkert avstånd. Någon tar mod till sig och rusar fram mot den andra sidan och skickar oftast iväg en karatespark i luften för att sedan snabbt kunna smita tillbaka till tryggheten hos sina egna. Eller rusa fram och slå en snabb rallarsving, möjligtvis halka och genast bli ansatt av tre-fyra stycken från andra sidan innan 5-6 från de egna åter skrämmer bort angriparna. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, i evigheten, i samtliga filmer!?! Gärna skall ett par stolar kastas dessutom. Och de där underliga hoppsparkarna? Jag fattar syftet, snabbt in och ännu snabbare ut, men vafan? Det hela stämde helt enkelt inte överens med den bilden man fick från forumen och media, men, sen när har man någonsin kunnat lita på något som skrivits i ett forum på nätet?
Nu till min poäng, jag och många med mig (hah!) har ju alltid förundrats över medeltidens slagfält. Där knektarna rusade urskinningslöst mot varandra och vevade med en spikklubba ett par sekunder innan de själva oundvikligen blev genomborrade av en lans. Ni som har sett Excalibur eller Braveheart vet exakt vad jag snackar om. Vid ett stort fältslag borde det viktigaste vara att man inte råkade hamna längst fram för då var man 100% körd redan på förhand. Iaf, alla dessa huliganfilmer har fått mig att tänka om. Tänk om det inte var på det här viset som i filmerna? Tänk om fältslagen istället gick till som huliganbråken, dvs två stora grupper med folk som mest stod och skrek på varandra, sköt lite pilbåge i hopp om att kanske träffa någonting och då och då gjorde ett slumpmässigt utfall mot motståndarna mest för att imponera på sina egna? Kanske var det aldrig speciellt mycket blodutjutelse utan fältslagen bestod mest i att två sidor stod och kallade varandra för fittor tills ena sidan gav upp och reste hem igen? Tusentals youtube-filmer visar ju att det är normalt så det ser ut när adrenalinhalten blir för stor i en folkmassa. Kanske är Braveheartkrigen bara ren och skär historierevision? Jag vet såklart inte hur det ligger till, jag har ju inte läst en a-kurs i historia eller liknande, men det känns ju plötsligt mer troligt att det kanske inte var så farligt att kriga förr. Karolinerna kanske var värsta posörerna.

K-rauta

Igår kväll gick jag runt ensam på K-rauta för att handla spackel, lite spik m.m. Jag lyssnade på Fuck Buttons (är dom bra, ska man gilla dom, jag vet inte?) i iPoden så högt att det gjorde ont i öronen. Det var en surrealistisk upplevelse. Iaf, jag satte upp en ny hylla i köket men nu vet jag inte riktigt vad jag står längre. Köket känns så trångt helt plötsligt. Inte kan jag ta ner den heller för jag har satt plugg och jag har ingen aning vad för färg det är på väggarna, eller, jag vet att den är typ beige/grå men det skulle vara helt omöjligt för mig att hitta exakt rätt nyans. Jag vet inte. Den är ju fin och så men jag vet verkligen inte. (är den fin?)

Mer Goth!

Ok, jag erkänner, det har varit på tok för lite goth på den här s.k. bloggen den senaste tiden. Jag måste erkänna att jag lessnat lite på både black metal och lite mer moderna grejer som tex Salem. Jag förutspådde ju hela den här gothgrejen redan 2006, jag sa till alla jag kände att håll i er nu, det kommer att komma en fet gothtrend snart. Och tillslut kom den också, men tyvärr hade jag redan gått vidare. Just nu har jag snöat in mig på gammal HC istället, jag har t.o.m. gått så långt att jag gett mig på SxE HC:n. Köpt en Youth of Today-tischa och hela paketet. Snart hoppas jag dock kunna se dokumentären Until the Light Takes Us och kanske kommer jag att hitta tillbaka igen. Vi får se. Iaf, mitt intresse blommar ibland tillfälligt upp igen, som tex när jag råkade se den här eminenta videon med Gatekeeper "Optimus Maximus".

Gatekeeper "Optimus Maximus" from Fright on Vimeo.

Warhammergubbarna

Jag röjde på vinden i veckan och hittade en låda med mina warhammergubbar. Länge var det fantastiskt töntigt att ha hållit på med warhammergubbar och förmodligen är det därför lådan med den dolda skatten hade samlat damm längst in i vindsförrådet. De flesta av figurerna är märkta 1991, dvs när jag var 15 år. När jag och mina dåvarande klasskamrater började spela Warhammer så blev jag helt faschinerad över hur pass detaljerat målade figurerna var i Games Workshops glossiga regelböcker. Vi köpte först ett par enkla i plast som jag fick i uppgift att måla, jag använde först pappas gamla oljefärger och penseln tog jag från lillbrorsans vattenfärgset, resultatet blev såklart väldigt nedslående.

Men skam den som ger sig. Kunde Games Workshop-nerdarna så skulle väl jag fixa detsamma? Så jag köpte nya figurer (som kostade en förmögenhet på den tiden) och nya färger, först matta svenska billiga, men senare Citadels dyra fina glansiga. Månadspengen växlades mot exlusiva penslar av mårdhår. Målade och målade gjorde jag, egentligen minns jag inte ens att vi spelade så mkt, jag minns mest hur jag målade. Jag listade ut hur man skapade skuggor genom att späda färgen, hur man highlightade med en ljusare nyans längs kanterna o.s.v. Iaf, jag sålde alltid mina figurer så snart jag målat färdigt dem och köpte istället nya. De här blev till slut mina sista, Space Wolves, vikingarna från snöplaneten.

Tyvärr fick jag aldrig använda min fulländade arme mer än någon enstaka gång. Jag tävlade med dem vid ett tillfälle i Borås och fick stryk av en dubbelt så gammal industrisyntare som hånade mig för att jag inte hade någon Liberian, dvs en jättemäktig telepat, i min arme. Han rockade den vanliga rollspelsstilen, dvs skinnrock, långt hår och en Sisters of Mercy-tischa och suckade högljutt varje gång jag ifrågasatte något jag tyckte var oklart eller när han tillämpade någon konstig regel jag aldrig hade hört talas om. Asperger hade han gissningsvis också. Iaf, jag gick såklart och köpte en Liberian efter den där incidenten. Målade den omsorgsfullt men den hann aldrig bli helt klar, eller den blev klar men jag orkade aldrig limma fast något gräs på bottenplattan. Vi spelade aldrig Warhammer igen efter det och jag fick aldrig någon användning för min mäktiga Liberian. Jag tröttnade på att måla små rymd marines i tenn och ägnade mig istället mer åt att lära mig bli bättre på att kicka folk i skallen eller att försöka fuska mig in på Kompaniet för att få en skymt av band från Umeå o.s.v.

Men, övning gav verkligen färdighet och mina figurer ser faktiskt nästan lika bra ut som när de målades av Games Workshops proffsmålare.

Panzerfaust flyger sin kos

Jag åker till Hong Kong om en liten stund. Skall såklart hålla utsikt efter baxiga robotar.

It's a hard life, for a man with no wife (del 3)

Ok, det finns helt klart fler baxiga robotar där ute än vad man tror. Actroid är en av de mest avancerade (och mest baxiga). Hon är japansk, har 47 vridbara punkter (främst i överkroppen), är som vanligt duktig på att tolka ansiktsuttryck och -taa-daa- förstår vad man säger när man pratar med henne. Inte nog med det, hon kan själv tala och därför svara på tilltal och liknande, nästan som en helt riktig flickvän alltså.
Men, tänker ni säkert, man vill ju helst inte att hon ska tjata hål i huvudet på en? Tja, vi får väl hoppas att detta är något de japanska forskarna redan tänkt på.

Rest in Pieces

1878 uppfann fotografen Charles Bennett en ny teknik som gjorde att film kunde exponeras snabbare än tidigare. För att demonstrera detta bands dynamit fast vid en mulåsna och filmen exponerades samtidigt dynamiten detonerade. Oetiskt? Ja, förmodligen. Oestetiskt? Hell no!



Detta får mig såklart ohämmat att tänka på MMA-fightern Charles "Krazy Horse" Bennett. Är detta bara ett sammanträffande? Jag vet inte men men instinkt säger mig; förmodligen inte. Antingen är Krazy Horse bra mycket mer intellektuell och betydligt mer insatt i historiskt djurplågeri än vad han fått credit för eller, vilket kanske är ännu mera troligt, hela universum baserat på någon slags ironisk naturlag som vi hittills förbisett. Mer filosoferande om rymden kommer förövrigt snart.

Masters of the Universe, del 2.

He-man snackar rånet i Västberga:
"Shoo, det var jag, battlecat, man-at-arms plus några shunar jag inte känner du vet. Vi flög helikoptern och landade på taket, sån plant fint tak du vet. Sen, vi krossa rutan, firade oss ner och bara fram med gunzen, du vet. "Shurda! Ner på golvet och ligg still, annars jag ska shoota dig!" Hahaha, du skulle se, dom var så rädda du vet. Vi firade upp miljonerna till helikoptern som man-at-arms körde du vet. Sen, vi hörde aina. Skeletor, han kommer men vi bara skratta han. Dem våga inte gå in du vet, vi bara lasta pengarna i helikopter. Jag bara "haha, Skeletor, du är för sent du vet". Sen vi lyfte och åkte mot Solna."

It's a hard life, for a man with no wife (del 2)

Ok, jag har ju tidigare skrivit om den baxiga roboten Aiko och hennes pojkvän, uppfinnaren Le Trung. Det finns såklart fler heta robotar därute och en av dem är den koreanska EveR-1. Hon består av 35 stycken små motorer och kan avläsa ansiktsutryck och en massa andra grejer. Hot Damn!

The Horror, The Horror! Del 2

Alrajt, de två återstående filmerna från helgen ska recenceras. "House of Wax" (2005) var inget aktivt val utan den råkade gå på kanal 5 just efter att jag sett klart "From Beyond" så jag blev naturligtvis tvungen att se den. Filmen innehåller egentligen bara två bra scener, den första är när Paige, spelad av Paris Hilton, får ett järnrör genom skallen och hennes märkliga dödspose (halvt sittande med huvudet liksom stött mot järnröret) videofilmas noga av filmens Psyko nr 1, den andra är när karaktären Carly skall signalera om hjälp till sin bror genom att sticka upp ett finger genom en gatubrunn och filmens Psyko nr 2 låtsas knyta skorna men tar istället fram en avbitartång och kapar hennes finger. Den här filmen är likt övriga remakes på klassiker, tex Fredag den 13:e, Motorsågsmassakern och Halloween, gjord för tonåringar som kollar på O.C. och känns därför väldigt plastig i jämförelse med orginalen. I klassisk amerikansk berättartradition är glesbygden befolkad av diverse blodtörstiga knäppgökar som, så fort det kommer en minibuss fylld med rika kids från LA, börjar tugga fradga och vässa ett lämpligt tillhygge. En etnolog, sociolog eller någon som över huvud taget läst en a-kurs på universitetet skulle säkert kunna skriva något smart om varför unga urbana amerikaner verkar frukta landsbygden mer än Al-Quida, jag själv har bara pluggat naturvetenskap så jag har såklart ingen aning. Betyg 2 av 5.

Sista filmen då, The Funhouse (1981) är gjord av Tobe Hooper, en pionjär in skräckfilm med klassiker som Texas Chainsaw Massacre, Salems Lot och Eaten Alive på CV:n. Iaf, samma fenomen som i filmen ovan, här är det dock inte några inavlade rednecks som står för övervåldet, utan inavlat cirkusfolk istället. Den snälla flickan Amy övertalas av sina kompisar att tillsammans övernatta i The Funhouse, typ lustiga huset, och naturligtvis är det här inte ok med cirkusfolket och dom spårar fullständigt. Som om inte saken var tillräckligt illa bor det även ett slags monster under tivolit, oh-no! Som ett tidsdukument är filmen relativt skojig men som skräckfilm är den sövande trist. Betyg 1 av 5.
Sammantaget, alla filmerna, skulle man kunna se det som att jag slösat ca sex timmar på nonsens när jag istället kunde ha förverkligat mig själv, tex genom att se någon snajdig utställning på moderna eller läsa typ Fantastic Man eller Monocle. Eller varför inte rent utav New York Times? Med denna nya kunskap och kultivering hade jag kanske kunnat diskutera spännande ämnen som tex någon ny möbeldesigner från Antwerpen eller hurvida indian-looken är inne eller ute, istället för att vara begränsad till att bara kunna konversera om innebandysvenniga grejer som tex vem som kan utmana Machida eller varför remaken på Hellraiser ska behöva ta så lång tid.

Dagens Stilsäkra Connaisseur

Saxat från twitter, "Kommer hem. Kör in vildlaxen i ugnen på låg temperatur. Upptäcker att jag glömt pepparroten kvar på jobbet. Dagen. Veckan. Livet. Förstört."

Jag funderade först på att ge det här inlägget rubriken "Dagens slöseri med kol, syre, väte, kväve o.s.v.".

Strö pärlor för svin

Ovan: Andrei Arlovski efter att ha blivit knockad av Fedor Emelianenko på Affliction i januari 2009.
Här var jag nära att skriva en massa bittert raljerande men sen insåg jag hur idiotiskt det skulle vara och låter därför bli.

The Horror, The Horror!

I helgen betade jag av fyra skräckfilmer jag inte sett.
Jag inledde med 'Midnight Meat Train' (2008) som jag visste var baserad på en novell av Clive Barker. Jag har såklart läst novellen som finns med på suveräna samlingen 'Books of Blood', däremot är det en ganska blek historia jämfört med noveller som tex 'Pig Blood Blues' och 'In the Hills, the Cities'. 'Pig Blood Blues' om någon borde filmas men det kanske bara är en tidsfråga? Att Clive Barker regisserade och skrev manus till en av världens bästa skräckfilmer, 'Hellraiser', vet ni ju såklart redan. Så, Barker på manus är redan i sig en tillräckligt tung merit för att jag ska bli intresserad, lägg sedan till att filmen är regisserad av japanska Ryuhei Kitamura och plötsligt är den en must-see. Ok, Ryuhei, har tidigare gjort 'Azumi' och 'Versus' och dom är väl iofs sevärda, speciellt 'Versus', men kanske inte så spännande att man går upp i brygga direkt. Men att sätta in en japansk regissör på ett manus av Barker känns ganska hett i sig. Hur är filmen då? Ganska trist tyvärr. Fotot är fint, allting är egentligen ganska fint förutom castingen. Jag vet inte vad killen som spelar huvudrollen har gjort tidigare, det enda jag vet är att han dejtar Rene Zellweger (från min flickväns glamourtidningar), iaf, han suger. Han ser ut som en typisk amerikansk snubbe som vanligtvis är med i romantiska komedier och liknande, faktum är att man blir chockad i de scener han får blodstänk på sig för man tänker "uj, jag har sett en del störda rom-coms men den här tar nog priset... och var är Rene Zellweger?". Och hans tjej i filmen ser exakt ut som Sofie Fahrman, ytterligare ett lågvattenmärke alltså. I övriga rollerna Vinnie Jones (lustigt nog den enda som känns ok i filmen), Brooke Shields (wtf?) och Quinton "Rampage" Jackson (wtf 2?). Jag vet inte, det kanske beror på att för japaner ser alla västerlänningar exakt likadana ut. Betyg 2 av 5.
Ok, film nummer två, 'From Beyond' (1986). Finns det någon skräckförfattare som skriver Clive Barker på fingrarna så är det Stephen King, haha, jag bara skojade, H.P. fuckin' Lovecraft såklart. Här har man filmat hans novell med samma namn och det är samma kille som gjorde Re-Animator, Stuart Gordon. Jag orkar inte skriva så mycket om den här egentligen förutom att den faktiskt var ganska skön. Färgerna är fina, skådespelarna och dialogen lagom goofy (it ate... his head) dessutom innehåller den lite halvabstrakt vetenskapsgoja om en maskin - the resonator - som genom en speciell frekvens stimulerar the spinal gland, vad nu det är för något (googla gärna) och märkliga saker händer. Klassisk feel-good-skräck alltså, Betyg 4 av 5.
Nu hade jag tänkt skriva om de två återstående filmerna, 'House of Wax' och 'The Funhouse', men jag orkar inte just nu, det får bli ett senare projekt.

Scanners

"Har man inte sett filmen Scanners har man inte levt", ja, exakt så fick jag först höras talas om filmen Scanners. Jag var 15 år och hade rymt hemifrån. Jag träffade en grupp med tonåringar som levde längs spåren mot Angered. På dagarna gjorde vi inbrott i övergivna lagerlokaler, snattade bland butikskedjorna i Tagene, kastade sten på motorvägen, slogs med knytnävarna för att avgöra vem som var starkast. På kvällarna sniffade vi lim tillsammans och Ola, som var äldst och ihop med Lina (som var det vackraste jag någonsin sett), brukade berätta historier för oss yngre trashankar om det goda livet. Och vi lyssnade alltid förväntansfullt. De flesta såg upp till Ola som sin storebror, men för mig, för mig var han som en far.
Äh, så var det ju såklart inte alls. Jag såg en av de ovanstående bilderna i en slags scifi-uppslagsverk som jag lånade på skolbibblan i mellanstadiet. Så klart blev man ju lite faschinerad av en bild på en skalle som sprängs i bitar, åtminstone i den åldern. Bilden var med för att illustrera vad telekinesi var för något. Iaf, Scanners... Ola hade rätt. Har man inte sett filmen Scanners har man inte levt.

Skräckfilmer jag inte sett (men ska se)

-The Signal
-The Unborn
-Midnight Meat Train
-Stuck
-The Uninvited
-Jack Brooks: Monster Slayer
-Contamination
-Gutterballs
-Demons
-Dance of the Dead
-Donkey Punch
-Frontier(s)
-Splinter
-Cottage
-Inside
-The Hatchet
-Serpent and the Rainbow
-Vacancy
-Haute Tension
-Severance
-Phantasm
-Fido
-Altered States
-Mulberry Street
-Dead Silence
-May
-Frailty
-From Beyond
-Puppet Master
-The Stepford Wives
-Darkness Falls
-It
-Final Destination

Frågor?

It's a hard life, for a man with no wife

Är man nu singel och ens chanser att träffa någon av det motsatta könet är i stort sett noll finns det olika alternativ att ta till. Att ens marknadsvärde på singelmarknaden är begränsat kan ju såklart bero på en massa saker, man kanske luktar illa, man kanske är väldigt väldigt ful, man kanske är tråkig osv, strunt samma, det var inte det det här inlägget skulle handla om. Iaf, hurvida den kanadensiska Le Trung har problem med att attrahera det motsatta könet eller inte lämnar jag till er att bedömma. Le Trung är egentligen analytisk kemist och spenderade 11 år med att skriva sin doktorsavhandling "the effect of aspirins", lite långt kan man tycka med tanke på att en doktorsavhandling normalt tar 4-5 år. Le Trung har dock en hobby som förmodligen tar mycket av hans tid. Han har utvecklat mjukvaran Bio Robot Artificial Intelligence Neural System (BRAINS) och håller som bäst på att bygga en robot, Project Aiko.

Han anger att målet med projektet är att Aiko skall kunna ta hand om äldre, typ fixa te, ge dom medicin, läsa tidningen m.m.m och det låter ju inte så dumt. Jag kanske rent utav hade köpt hela grejen ifall det inte vore för det snirkliga typsnittet "where science meets beauty", varför verkar han lägga mest energi på att fotografera sin robot i olika outfits? Varför makeup och skit? Varför vill han att roboten skall kunna rensa hans öron med en q-tip?
Det känns mer som om Le Trung bygger sin drömtjej och jag kan inte låta bli att imponeras över hur han angriper problemet på ett så pass konkret sätt. För vad är alternativet, kidnappa någon och låta henne växa upp i källaren?

Hela grejen att bygga sin flickvän påminner iaf starkt (well, om än lite mindre creepy) om filmen Weird Science från 1985 där två nerdar på något märkligt sätt lyckas bygga sin idelkvinna med hjälp av en dator (far out, man!). Naturligtvis blir resultatet lite för bra och sensmoralen är kanske att att man som vanligt inte ska mixtra för mycket med naturlagarna? Kanske att man inte ska lägga ner för mycket tid på att jaga sin idealkvinna utan kanske spela korten man blivit tilldelad? Jag vet faktiskt inte. Oavsett vad så är det en skojig film som jag starkt rekommenderar.

Dessutom, den heta robotkvinnan i Weird Science spelas för övrigt av Steven Segals exfru.

Gunz II

Stoppa pressarna! Glöm det där jag skrev om en chevy van i mitt förra inlägg. Jag vill ha en sådan här istället, en International Navistar MaxxPro, alla framtida zombiers skräck. Jag kan i stort sett ta den som den är, dvs med monterad gatlig och plog framtill. Och just det, hockeyskydden jag dillade om ska naturligvis vara prydda med långa spikar.

Gunz

Snackar man skjutvapen är gatlingkulsprutan ungefär som uttrycket "du är det ja" i Göteborg. Dvs det finns inget som kan toppa det. Åtminstone inte ifall man sett filmen Predator där commandon Blaine typ röjer halva amazonas med sin gatling gun. (Jag gjorde faktiskt en liknande grej när jag gjorde min värnplikt men det får bli en senare historia). Skulle nu svininfluensan ta död på större delen av mänskligheten och vi tvingas leva i ett post-apokalyptiskt samhälle skulle gatlingkulsprutan stå högst på min önskelista. Eftersom den förmodligen är på tok för tung att bära runt på (Tja, inte om man får tro alla dataspel, tex doom mfl. Vad är doom kanske någon tonårig läsare undrar? jo, läs här isf)). Var var jag? Jo, alltså, den är så tung att jag hade svetsat fast min på min cheva van (#2 på min önskelista). Helst med en liten turret så jag hade kunnat spreja bly i 360 grader. Chevan hade jag sedan även bepansrat. Jag hade svetsat fast tjocka metallskivor för fönstren och sedan sågat upp smala springor som man hade kunnat se ut genom. Ammunition då, tänker ni? Ja, jag vet inte riktigt. Alltså gatlingen i sig är ju ganska tuff att komma över så jag hade nog räknat med att fick jag väl en sådan hade jag nog fått ammun på köpet liksom. Verket hade sedan toppats av med en stor plog framtill. Till detta hade jag burit en outfit i läder och matchat med hockeyskydd på axlarna.

Jag välkomnar apokalypsen.

Masters of the Universe

Yo yo yo/He-man här igen/Vad händer/He-man spottar rim/Simsalabim/Eyo eyo/Shuno söker i terrängen/Spanar efter bängen/He-man rockar novalistan/Fucka mig och du hamnar i kistan/

Aina och Skeletor/Ingen som tror/Bleka som troll/Spelar ingen roll/Har ingen koll/He-man, dribbla dom som en fotboll/Eyo eyo/Power of Grayskull/Stöter på patrull/Plocka fram era Gunz/Jag ska plocka er som Höns/

Skickar ett shoutout till Man-At-Arms/Var e mina cars/Kolla mina battlescars/Sist jag satt hall/Vann på fall/Battle cat/Where you at/Hordak bajsar på sig/Jag ska hugga han med skruv-mejsel/

Mickes hund

Mickes hund tittade alltid konstigt på mig på kvällarna. Ibland, när jag druckit för mycket alkohol, kändes det som om den försökte tala med mig.
-Gör det, tycktes den alltid säga, gör det!
-Gör vadå?, brukade jag fråga.
-Vov vov!