Jag röjde på vinden i veckan och hittade en låda med mina warhammergubbar. Länge var det fantastiskt töntigt att ha hållit på med warhammergubbar och förmodligen är det därför lådan med den dolda skatten hade samlat damm längst in i vindsförrådet. De flesta av figurerna är märkta 1991, dvs när jag var 15 år. När jag och mina dåvarande klasskamrater började spela Warhammer så blev jag helt faschinerad över hur pass detaljerat målade figurerna var i Games Workshops glossiga regelböcker. Vi köpte först ett par enkla i plast som jag fick i uppgift att måla, jag använde först pappas gamla oljefärger och penseln tog jag från lillbrorsans vattenfärgset, resultatet blev såklart väldigt nedslående.
Men skam den som ger sig. Kunde Games Workshop-nerdarna så skulle väl jag fixa detsamma? Så jag köpte nya figurer (som kostade en förmögenhet på den tiden) och nya färger, först matta svenska billiga, men senare Citadels dyra fina glansiga. Månadspengen växlades mot exlusiva penslar av mårdhår. Målade och målade gjorde jag, egentligen minns jag inte ens att vi spelade så mkt, jag minns mest hur jag målade. Jag listade ut hur man skapade skuggor genom att späda färgen, hur man highlightade med en ljusare nyans längs kanterna o.s.v. Iaf, jag sålde alltid mina figurer så snart jag målat färdigt dem och köpte istället nya. De här blev till slut mina sista, Space Wolves, vikingarna från snöplaneten.
Tyvärr fick jag aldrig använda min fulländade arme mer än någon enstaka gång. Jag tävlade med dem vid ett tillfälle i Borås och fick stryk av en dubbelt så gammal industrisyntare som hånade mig för att jag inte hade någon Liberian, dvs en jättemäktig telepat, i min arme. Han rockade den vanliga rollspelsstilen, dvs skinnrock, långt hår och en Sisters of Mercy-tischa och suckade högljutt varje gång jag ifrågasatte något jag tyckte var oklart eller när han tillämpade någon konstig regel jag aldrig hade hört talas om. Asperger hade han gissningsvis också. Iaf, jag gick såklart och köpte en Liberian efter den där incidenten. Målade den omsorgsfullt men den hann aldrig bli helt klar, eller den blev klar men jag orkade aldrig limma fast något gräs på bottenplattan. Vi spelade aldrig Warhammer igen efter det och jag fick aldrig någon användning för min mäktiga Liberian. Jag tröttnade på att måla små rymd marines i tenn och ägnade mig istället mer åt att lära mig bli bättre på att kicka folk i skallen eller att försöka fuska mig in på Kompaniet för att få en skymt av band från Umeå o.s.v.
Men, övning gav verkligen färdighet och mina figurer ser faktiskt nästan lika bra ut som när de målades av Games Workshops proffsmålare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar