Dom är så fina, mina små pojkar. Jag hade byggt en fin pool intill villan i Sävedalen. Margarets pappa, svärfar, hade gett oss en inte helt oansenlig summa pengar förra julen och en kväll när Margaret hade lagat en fin stek berättade jag för henne vad jag tyckte vi skulle göra med pengarna. Vi ska bygga en pool i trädgården, sa jag och slog näven i bordet. Jag var såklart redan beredd på det klena motståndet som följde. Men, tycker du inte vi ska spara pengarna istället? Vore det inte bra att ha en buffert, nu när tiderna är så dåliga menar jag. Hon såg nervöst på mig. Du, Margaret, jag tog en dramatisk paus och blickade ut genom fönstret, när jag var liten var det jag önskade mig allra mest en pool. Jag bönföll min pappa att köpa oss en pool, ok, min bror och jag, men helvete heller att han skaffade en åt oss. Han var en ruggig jävel nämligen. Nu är jag själv pappa förstår du, och jag vill att mina små fina pojkar ska ha en pool när dom växer upp, va? Jag vet att du vill spara och så och det är bra, jag förstår precis hur du tänker, men jag vill inte, och jag tror inte att du vill, att mina pojkar skall växa upp och hata sin gamla pappa, okej?
Och så blev det med den saken. När våren kom lät jag min kompis Marko baxa hit hela poolen med sin byggfirma. Vi grävde ett stort jävla hål i gräsmattan och tryckte ner formen. Den du, sa jag när det var klart och klappade förnöjt händerna, när sommaren kommer skall det ta mig satan badas. Jäjä, svarade Marko som var bosnienserb och fortfarande bröt ganska kraftigt. Margaret iakttog oss oroligt genom köksfönstret medan hon diskade.
Till sommaren fyllde jag upp poolen med vatten från garageslangen. Pojkarna tittade nyfiket på. Det blev ganska kallt så jag var snäll och sa till dom att springa in till mamma och be henne koka upp vatten i sina största kastruller så vi kunde värma upp poolen lite. Ok pappa. Men, ni måste vara försiktiga när ni bär ut det kokande vattnet, hör ni det? Spiller ni kokande vatten på er så blir ni skållade, förstår ni? Skinnet lossnar på er. Ok pappa. Mina fina små pojkar. Jag väntade en stund, tänkte kanske att jag skulle ropa på Margaret och be henne rappa på lite, jag har annat för mig än att stå här och vänta. Iaf, tillslut kom de små liven kånkandes på varsin stor kastrull. Varför tog det en sån jävla tid, frågade jag. Pappa, det tog så lång tid innan vattnet kokade, svarade den ena. Aja, ni måste ju fatta att jag kanske inte har lust att stå härute hela dagen, va? Pappa kanske har annat för sig som kanske är viktigare, va? Pappa kanske vill vila sig lite framför tv:n, va? Eller pappa kanske vill surfa in på aftonbladet? Pappa kanske inte vill stå härute som något jävla mobboffer helt ensam, så grannarna säger till varandra, titta, nu står han där ute själv igen och stirrar tomt framför sig, det är minsann något trasigt i huvudet på den där, det har jag alltid sagt. Pojkarna såg rädda ut. Seså, fortsatte jag, det var inte ert fel heller. Det var mamma som kokade upp vattnet eller hur? Ja, svarade dom. Ok, jag är inte arg.
Jag hällde i det varma vattnet i poolen och kände med fingrarna på temperaturen. Det hade blivit lite varmare. Jag var världens snällaste pappa. Inte som min pappa. Jag var allting han inte var. Jag greppade tag i den ena pojken. Seså, nu ska det badas, skrek jag. Jag lyfte upp honom högt över huvudet och slungade honom så långt jag förmådde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar