Scanners

"Har man inte sett filmen Scanners har man inte levt", ja, exakt så fick jag först höras talas om filmen Scanners. Jag var 15 år och hade rymt hemifrån. Jag träffade en grupp med tonåringar som levde längs spåren mot Angered. På dagarna gjorde vi inbrott i övergivna lagerlokaler, snattade bland butikskedjorna i Tagene, kastade sten på motorvägen, slogs med knytnävarna för att avgöra vem som var starkast. På kvällarna sniffade vi lim tillsammans och Ola, som var äldst och ihop med Lina (som var det vackraste jag någonsin sett), brukade berätta historier för oss yngre trashankar om det goda livet. Och vi lyssnade alltid förväntansfullt. De flesta såg upp till Ola som sin storebror, men för mig, för mig var han som en far.
Äh, så var det ju såklart inte alls. Jag såg en av de ovanstående bilderna i en slags scifi-uppslagsverk som jag lånade på skolbibblan i mellanstadiet. Så klart blev man ju lite faschinerad av en bild på en skalle som sprängs i bitar, åtminstone i den åldern. Bilden var med för att illustrera vad telekinesi var för något. Iaf, Scanners... Ola hade rätt. Har man inte sett filmen Scanners har man inte levt.