Rest in Pieces

1878 uppfann fotografen Charles Bennett en ny teknik som gjorde att film kunde exponeras snabbare än tidigare. För att demonstrera detta bands dynamit fast vid en mulåsna och filmen exponerades samtidigt dynamiten detonerade. Oetiskt? Ja, förmodligen. Oestetiskt? Hell no!



Detta får mig såklart ohämmat att tänka på MMA-fightern Charles "Krazy Horse" Bennett. Är detta bara ett sammanträffande? Jag vet inte men men instinkt säger mig; förmodligen inte. Antingen är Krazy Horse bra mycket mer intellektuell och betydligt mer insatt i historiskt djurplågeri än vad han fått credit för eller, vilket kanske är ännu mera troligt, hela universum baserat på någon slags ironisk naturlag som vi hittills förbisett. Mer filosoferande om rymden kommer förövrigt snart.

Masters of the Universe, del 2.

He-man snackar rånet i Västberga:
"Shoo, det var jag, battlecat, man-at-arms plus några shunar jag inte känner du vet. Vi flög helikoptern och landade på taket, sån plant fint tak du vet. Sen, vi krossa rutan, firade oss ner och bara fram med gunzen, du vet. "Shurda! Ner på golvet och ligg still, annars jag ska shoota dig!" Hahaha, du skulle se, dom var så rädda du vet. Vi firade upp miljonerna till helikoptern som man-at-arms körde du vet. Sen, vi hörde aina. Skeletor, han kommer men vi bara skratta han. Dem våga inte gå in du vet, vi bara lasta pengarna i helikopter. Jag bara "haha, Skeletor, du är för sent du vet". Sen vi lyfte och åkte mot Solna."

It's a hard life, for a man with no wife (del 2)

Ok, jag har ju tidigare skrivit om den baxiga roboten Aiko och hennes pojkvän, uppfinnaren Le Trung. Det finns såklart fler heta robotar därute och en av dem är den koreanska EveR-1. Hon består av 35 stycken små motorer och kan avläsa ansiktsutryck och en massa andra grejer. Hot Damn!

The Horror, The Horror! Del 2

Alrajt, de två återstående filmerna från helgen ska recenceras. "House of Wax" (2005) var inget aktivt val utan den råkade gå på kanal 5 just efter att jag sett klart "From Beyond" så jag blev naturligtvis tvungen att se den. Filmen innehåller egentligen bara två bra scener, den första är när Paige, spelad av Paris Hilton, får ett järnrör genom skallen och hennes märkliga dödspose (halvt sittande med huvudet liksom stött mot järnröret) videofilmas noga av filmens Psyko nr 1, den andra är när karaktären Carly skall signalera om hjälp till sin bror genom att sticka upp ett finger genom en gatubrunn och filmens Psyko nr 2 låtsas knyta skorna men tar istället fram en avbitartång och kapar hennes finger. Den här filmen är likt övriga remakes på klassiker, tex Fredag den 13:e, Motorsågsmassakern och Halloween, gjord för tonåringar som kollar på O.C. och känns därför väldigt plastig i jämförelse med orginalen. I klassisk amerikansk berättartradition är glesbygden befolkad av diverse blodtörstiga knäppgökar som, så fort det kommer en minibuss fylld med rika kids från LA, börjar tugga fradga och vässa ett lämpligt tillhygge. En etnolog, sociolog eller någon som över huvud taget läst en a-kurs på universitetet skulle säkert kunna skriva något smart om varför unga urbana amerikaner verkar frukta landsbygden mer än Al-Quida, jag själv har bara pluggat naturvetenskap så jag har såklart ingen aning. Betyg 2 av 5.

Sista filmen då, The Funhouse (1981) är gjord av Tobe Hooper, en pionjär in skräckfilm med klassiker som Texas Chainsaw Massacre, Salems Lot och Eaten Alive på CV:n. Iaf, samma fenomen som i filmen ovan, här är det dock inte några inavlade rednecks som står för övervåldet, utan inavlat cirkusfolk istället. Den snälla flickan Amy övertalas av sina kompisar att tillsammans övernatta i The Funhouse, typ lustiga huset, och naturligtvis är det här inte ok med cirkusfolket och dom spårar fullständigt. Som om inte saken var tillräckligt illa bor det även ett slags monster under tivolit, oh-no! Som ett tidsdukument är filmen relativt skojig men som skräckfilm är den sövande trist. Betyg 1 av 5.
Sammantaget, alla filmerna, skulle man kunna se det som att jag slösat ca sex timmar på nonsens när jag istället kunde ha förverkligat mig själv, tex genom att se någon snajdig utställning på moderna eller läsa typ Fantastic Man eller Monocle. Eller varför inte rent utav New York Times? Med denna nya kunskap och kultivering hade jag kanske kunnat diskutera spännande ämnen som tex någon ny möbeldesigner från Antwerpen eller hurvida indian-looken är inne eller ute, istället för att vara begränsad till att bara kunna konversera om innebandysvenniga grejer som tex vem som kan utmana Machida eller varför remaken på Hellraiser ska behöva ta så lång tid.

Dagens Stilsäkra Connaisseur

Saxat från twitter, "Kommer hem. Kör in vildlaxen i ugnen på låg temperatur. Upptäcker att jag glömt pepparroten kvar på jobbet. Dagen. Veckan. Livet. Förstört."

Jag funderade först på att ge det här inlägget rubriken "Dagens slöseri med kol, syre, väte, kväve o.s.v.".

Strö pärlor för svin

Ovan: Andrei Arlovski efter att ha blivit knockad av Fedor Emelianenko på Affliction i januari 2009.
Här var jag nära att skriva en massa bittert raljerande men sen insåg jag hur idiotiskt det skulle vara och låter därför bli.

The Horror, The Horror!

I helgen betade jag av fyra skräckfilmer jag inte sett.
Jag inledde med 'Midnight Meat Train' (2008) som jag visste var baserad på en novell av Clive Barker. Jag har såklart läst novellen som finns med på suveräna samlingen 'Books of Blood', däremot är det en ganska blek historia jämfört med noveller som tex 'Pig Blood Blues' och 'In the Hills, the Cities'. 'Pig Blood Blues' om någon borde filmas men det kanske bara är en tidsfråga? Att Clive Barker regisserade och skrev manus till en av världens bästa skräckfilmer, 'Hellraiser', vet ni ju såklart redan. Så, Barker på manus är redan i sig en tillräckligt tung merit för att jag ska bli intresserad, lägg sedan till att filmen är regisserad av japanska Ryuhei Kitamura och plötsligt är den en must-see. Ok, Ryuhei, har tidigare gjort 'Azumi' och 'Versus' och dom är väl iofs sevärda, speciellt 'Versus', men kanske inte så spännande att man går upp i brygga direkt. Men att sätta in en japansk regissör på ett manus av Barker känns ganska hett i sig. Hur är filmen då? Ganska trist tyvärr. Fotot är fint, allting är egentligen ganska fint förutom castingen. Jag vet inte vad killen som spelar huvudrollen har gjort tidigare, det enda jag vet är att han dejtar Rene Zellweger (från min flickväns glamourtidningar), iaf, han suger. Han ser ut som en typisk amerikansk snubbe som vanligtvis är med i romantiska komedier och liknande, faktum är att man blir chockad i de scener han får blodstänk på sig för man tänker "uj, jag har sett en del störda rom-coms men den här tar nog priset... och var är Rene Zellweger?". Och hans tjej i filmen ser exakt ut som Sofie Fahrman, ytterligare ett lågvattenmärke alltså. I övriga rollerna Vinnie Jones (lustigt nog den enda som känns ok i filmen), Brooke Shields (wtf?) och Quinton "Rampage" Jackson (wtf 2?). Jag vet inte, det kanske beror på att för japaner ser alla västerlänningar exakt likadana ut. Betyg 2 av 5.
Ok, film nummer två, 'From Beyond' (1986). Finns det någon skräckförfattare som skriver Clive Barker på fingrarna så är det Stephen King, haha, jag bara skojade, H.P. fuckin' Lovecraft såklart. Här har man filmat hans novell med samma namn och det är samma kille som gjorde Re-Animator, Stuart Gordon. Jag orkar inte skriva så mycket om den här egentligen förutom att den faktiskt var ganska skön. Färgerna är fina, skådespelarna och dialogen lagom goofy (it ate... his head) dessutom innehåller den lite halvabstrakt vetenskapsgoja om en maskin - the resonator - som genom en speciell frekvens stimulerar the spinal gland, vad nu det är för något (googla gärna) och märkliga saker händer. Klassisk feel-good-skräck alltså, Betyg 4 av 5.
Nu hade jag tänkt skriva om de två återstående filmerna, 'House of Wax' och 'The Funhouse', men jag orkar inte just nu, det får bli ett senare projekt.

Scanners

"Har man inte sett filmen Scanners har man inte levt", ja, exakt så fick jag först höras talas om filmen Scanners. Jag var 15 år och hade rymt hemifrån. Jag träffade en grupp med tonåringar som levde längs spåren mot Angered. På dagarna gjorde vi inbrott i övergivna lagerlokaler, snattade bland butikskedjorna i Tagene, kastade sten på motorvägen, slogs med knytnävarna för att avgöra vem som var starkast. På kvällarna sniffade vi lim tillsammans och Ola, som var äldst och ihop med Lina (som var det vackraste jag någonsin sett), brukade berätta historier för oss yngre trashankar om det goda livet. Och vi lyssnade alltid förväntansfullt. De flesta såg upp till Ola som sin storebror, men för mig, för mig var han som en far.
Äh, så var det ju såklart inte alls. Jag såg en av de ovanstående bilderna i en slags scifi-uppslagsverk som jag lånade på skolbibblan i mellanstadiet. Så klart blev man ju lite faschinerad av en bild på en skalle som sprängs i bitar, åtminstone i den åldern. Bilden var med för att illustrera vad telekinesi var för något. Iaf, Scanners... Ola hade rätt. Har man inte sett filmen Scanners har man inte levt.

Skräckfilmer jag inte sett (men ska se)

-The Signal
-The Unborn
-Midnight Meat Train
-Stuck
-The Uninvited
-Jack Brooks: Monster Slayer
-Contamination
-Gutterballs
-Demons
-Dance of the Dead
-Donkey Punch
-Frontier(s)
-Splinter
-Cottage
-Inside
-The Hatchet
-Serpent and the Rainbow
-Vacancy
-Haute Tension
-Severance
-Phantasm
-Fido
-Altered States
-Mulberry Street
-Dead Silence
-May
-Frailty
-From Beyond
-Puppet Master
-The Stepford Wives
-Darkness Falls
-It
-Final Destination

Frågor?

It's a hard life, for a man with no wife

Är man nu singel och ens chanser att träffa någon av det motsatta könet är i stort sett noll finns det olika alternativ att ta till. Att ens marknadsvärde på singelmarknaden är begränsat kan ju såklart bero på en massa saker, man kanske luktar illa, man kanske är väldigt väldigt ful, man kanske är tråkig osv, strunt samma, det var inte det det här inlägget skulle handla om. Iaf, hurvida den kanadensiska Le Trung har problem med att attrahera det motsatta könet eller inte lämnar jag till er att bedömma. Le Trung är egentligen analytisk kemist och spenderade 11 år med att skriva sin doktorsavhandling "the effect of aspirins", lite långt kan man tycka med tanke på att en doktorsavhandling normalt tar 4-5 år. Le Trung har dock en hobby som förmodligen tar mycket av hans tid. Han har utvecklat mjukvaran Bio Robot Artificial Intelligence Neural System (BRAINS) och håller som bäst på att bygga en robot, Project Aiko.

Han anger att målet med projektet är att Aiko skall kunna ta hand om äldre, typ fixa te, ge dom medicin, läsa tidningen m.m.m och det låter ju inte så dumt. Jag kanske rent utav hade köpt hela grejen ifall det inte vore för det snirkliga typsnittet "where science meets beauty", varför verkar han lägga mest energi på att fotografera sin robot i olika outfits? Varför makeup och skit? Varför vill han att roboten skall kunna rensa hans öron med en q-tip?
Det känns mer som om Le Trung bygger sin drömtjej och jag kan inte låta bli att imponeras över hur han angriper problemet på ett så pass konkret sätt. För vad är alternativet, kidnappa någon och låta henne växa upp i källaren?

Hela grejen att bygga sin flickvän påminner iaf starkt (well, om än lite mindre creepy) om filmen Weird Science från 1985 där två nerdar på något märkligt sätt lyckas bygga sin idelkvinna med hjälp av en dator (far out, man!). Naturligtvis blir resultatet lite för bra och sensmoralen är kanske att att man som vanligt inte ska mixtra för mycket med naturlagarna? Kanske att man inte ska lägga ner för mycket tid på att jaga sin idealkvinna utan kanske spela korten man blivit tilldelad? Jag vet faktiskt inte. Oavsett vad så är det en skojig film som jag starkt rekommenderar.

Dessutom, den heta robotkvinnan i Weird Science spelas för övrigt av Steven Segals exfru.

Gunz II

Stoppa pressarna! Glöm det där jag skrev om en chevy van i mitt förra inlägg. Jag vill ha en sådan här istället, en International Navistar MaxxPro, alla framtida zombiers skräck. Jag kan i stort sett ta den som den är, dvs med monterad gatlig och plog framtill. Och just det, hockeyskydden jag dillade om ska naturligvis vara prydda med långa spikar.

Gunz

Snackar man skjutvapen är gatlingkulsprutan ungefär som uttrycket "du är det ja" i Göteborg. Dvs det finns inget som kan toppa det. Åtminstone inte ifall man sett filmen Predator där commandon Blaine typ röjer halva amazonas med sin gatling gun. (Jag gjorde faktiskt en liknande grej när jag gjorde min värnplikt men det får bli en senare historia). Skulle nu svininfluensan ta död på större delen av mänskligheten och vi tvingas leva i ett post-apokalyptiskt samhälle skulle gatlingkulsprutan stå högst på min önskelista. Eftersom den förmodligen är på tok för tung att bära runt på (Tja, inte om man får tro alla dataspel, tex doom mfl. Vad är doom kanske någon tonårig läsare undrar? jo, läs här isf)). Var var jag? Jo, alltså, den är så tung att jag hade svetsat fast min på min cheva van (#2 på min önskelista). Helst med en liten turret så jag hade kunnat spreja bly i 360 grader. Chevan hade jag sedan även bepansrat. Jag hade svetsat fast tjocka metallskivor för fönstren och sedan sågat upp smala springor som man hade kunnat se ut genom. Ammunition då, tänker ni? Ja, jag vet inte riktigt. Alltså gatlingen i sig är ju ganska tuff att komma över så jag hade nog räknat med att fick jag väl en sådan hade jag nog fått ammun på köpet liksom. Verket hade sedan toppats av med en stor plog framtill. Till detta hade jag burit en outfit i läder och matchat med hockeyskydd på axlarna.

Jag välkomnar apokalypsen.

Masters of the Universe

Yo yo yo/He-man här igen/Vad händer/He-man spottar rim/Simsalabim/Eyo eyo/Shuno söker i terrängen/Spanar efter bängen/He-man rockar novalistan/Fucka mig och du hamnar i kistan/

Aina och Skeletor/Ingen som tror/Bleka som troll/Spelar ingen roll/Har ingen koll/He-man, dribbla dom som en fotboll/Eyo eyo/Power of Grayskull/Stöter på patrull/Plocka fram era Gunz/Jag ska plocka er som Höns/

Skickar ett shoutout till Man-At-Arms/Var e mina cars/Kolla mina battlescars/Sist jag satt hall/Vann på fall/Battle cat/Where you at/Hordak bajsar på sig/Jag ska hugga han med skruv-mejsel/

Mickes hund

Mickes hund tittade alltid konstigt på mig på kvällarna. Ibland, när jag druckit för mycket alkohol, kändes det som om den försökte tala med mig.
-Gör det, tycktes den alltid säga, gör det!
-Gör vadå?, brukade jag fråga.
-Vov vov!