Under konstruktion

Funny Games (2007) är en av mina absoluta favoritfilmer och det stör mig oerhört att jag har haft orginalet på DVD hemma hos mig i över ett år utan att jag har sett den. Jag har t.o.m. en hel box med filmer av Michael Haneke som jag aldrig ens öppnat. Jag har helt enkelt inte tid. Inte har jag haft tid att skriva något vettigt på den här bloggen heller. Men; så snart allting lugnar ner sig skall jag smälla till med en episk skrift om en familjepatriark, en kuvad familj, starka känslor som svarsjuka och besvikelse. Det kommer snart, på ditt internet.

Recensioner av samtliga Final Destination

Final Destination (2000)
Precis innan planet till Paris hinner lyfta får Alex ett varsel där han ser det störta och han och några klasskamrater kastas av innan start. Planet störtar såklart och alla ombord dör. Men Alex och hans vänner har bara lurat döden tillfälligt och en efter en omkommer de i olika mer eller mindre osannolika olyckor. Den första Final destination är även den mest lågmälda, den innehåller inte överdrivet mkt gore, den är inte överdrivet ologisk, den är inte heller speciellt intressant. Det man stör sig mest på är huvudrollsinnehavarnas outfits (bakoframvända kepsar, hockeytröjor, gubbjackor m.m.) och man önskar dem en alla en plågsam död vilket tyvärr bara en av dem får, de andra dör typ omedelbart. Plus i kanten pga förekomsten av en fin bil, en svart Chevy Nova, samma som i Death Proof. Dålig men inte hopplös.
Betyg 2 av 5.

Final Destination 2 (2003)
När Kimberly skall svänga ut på motorvägen får hon ett varsel där hon ser samtliga medresenärer omkomma när en lastbil lyckas tappa trädstockar i rusningstrafiken. Kimberly blockerar motorvägen räddar livet på en grupp människor som annars hade dött i kraschen. Men, såklart, döden har ju en plan och snart börjar överlevarna trilla av pinn en efter en i bisarra olyckor. Ok, nu börjar det likna något, lite mer gore, fler och mer freakiga olyckor (tex mannen som får en brandstege i ögat, kvinnan som blir halshuggen i hissen, crackhuvudet som delas på mitten av den flygande taggtråden, och så min favorit, tjejen i bilen som precis klarar sig från att bli spetsad av ett plaströr men som sedan får skallen genomborrad efter att räddningsarbetarna utlöst airbagen). Lite fler logiska luckor i den här, tex, var är snutarna? Nästan ok.
Betyg 3 av 5.


Final Destination 3 (2006)
Ok, Wendy ska precis åka bergodalbanan när hon får ett varsel om att vagnen såklart kommer att spåra ur. Hon lyckas ta sig från åkturen tillsammans med några klasskamrater och de klarar sig alla från en säker död. Men, gäsp, döden har ju såklart en plan och snart börjar de överlevande en efter en omkomma i osannolika olyckor. Nu börjar serien spåra fullständigt, inte nog med att Wendy får massvis med varsel hela tiden, dessutom har hon tagit en hög med foton som ger ledtrådar till hur de överlevanden kommer att dö. Alla mystik är numera borta och de obligatoriska dödsfallen betas av med näst intill maskinell ytlighet. Regissören (samma som 1:an) försöker att ta ut svängarna lite men det blir sällan speciellt intressant, den bästa är tjejen som tvingas skjuta sig själv i huvudet med spikspistol upprepade gånger. Slutscenen, dvs när de sista överlevanden blir mosade i en tunnelbanevagn, känns lite over the top liksom. Inte nog med att de ”utvalda” dör, trettiotalet innocent bystanders stryker också med vilket känns lite väl osofistikerat, även för en dyster kille som döden. Dålig.
Betyg 2 av 5.

The Final Destination 3-D (2009)
När Bobby och hans kompisar besöker ett demolition derby får han (gissa!?!) ett varsel om att en otäck olycka kommer att ta livet av de flesta i publiken. Han lyckas såklart ta sig ut från arenan innan det är för sent och räddar livet på ett par åskådare, men som vanligt har döden en plan även för dessa och börjar som vanligt beta av dem en efter en. Den här filmen ska vara i 3D och det är kanske pga av att jag såg den i 2D som jag tyckte den var så dålig, men tja, förmodligen inte. Olyckorna som avlöser varandra har tappat all logik, i filmens början blir en kvinna mosad av ett fallande däck. Ja, du läste rätt, ett däck. Alltså, jag har ju hållit på med naturvetenskap och så så, tidigare brukar jag ju beklaga mig över mina dåliga kunskaper i typ historia, beteendevetenskap osv, men naturvetenskap, det har jag ett visst självförtroende inom. Jag har svårt att förstå hur man kan bli mosad av ett däck, ok, man dör säkert av smällen men däcket borde rimligtvis studsa? I en annan scen så blir en kille träffad av en flygande gastub och kastas så hårt mot ett galler att han liksom strimlas genom gallret. Återigen, bullshit, det skulle krävas ett extremt högt tryck för att pressa någon genom ett galler sådär. Ok, sämsta scenen, en person dyker ner i en pool men sugs fast mot avloppet, trycket blir så högt att inälvorna sugs in i avloppet. Alltså, allvarligt!?! Vad var det för en superpump de hade i den poolen? Jag har hållit min hand mot ganska bra vakuum flera gånger och inte ens fått ett sugmärke. Dessutom verkar inga andra karaktärer än huvudpersonerna existera, dvs inga poliser som ställer jobbiga frågor, inga bekymrade föräldrar, inga. Så fort ett knepigt dödsfall skett verkar huudpersonerna bara lämna typ kadavrerna och färdas in i nästa dödsscen utan att någon verkar bry sig. Och sist men inte minst, i slutscenen tar döden livet av de sista överlevanden genom att spränga en hel 3D-biograf i luften, dvs 100tals innocent bystanders igen alltså, han är inte vidare precis den där liemannen. Skrämmande dålig.
Betyg 0 av 5.

Bloggrecensioner, del 1

Ok, ros och ris. Jag skäms lite för att ha orkat skriva det här inlägget för det känns så fruktansvärt meningslöst och visar bara att jag typ inte gör något vettigt på min arbetstid.

Esgieqroue: Bättre än så här blir det inte på internettet. Tyvärr har esgie meddelat att det inte blir några fler uppdateringar och det gör han, trots att det känns trist, helt rätt i för han har strött pärlor för svin ett bra tag nu. Han har dessutom skrivit den roligaste Bret Easton Ellis-pastischen någonsin: ”Jag svarar: ”Lemmings? Är det inte det där spelet med en massa blå hamstrar som går i en lång rad? Jag vet inte, jag tycker det är något… kommunistiskt över hela grejen med det spelet. Håller du inte med, Owens?”. Owens tittar på mig. Han har på sig svart Brooks Brothers-kostym. Plötsligt börjar han skratta. ”Hon sa Les Mis’, inte Lemmings! Herregud, jag trodde ni Princeton-killar var kultiverade!”

Nadja in Absurdum: Nja, jag känner egentligen bara två personer som skriver en blogg och Nadja är den ena av dem. Exakt vem hon riktar sig till med sin blogg vet jag inte riktig, en sak är uppenbar dock, det är inte till mig. Förmodligen är jag inte tillräckligt smart för att uppskatta hennes inlägg om politik och kultur m.m., men det gör förmodligen hennes övriga överklasskompisar som inte behöver arbeta utan kan ägna sig heltid åt nöjen som att fotografera och spela musik etc.

Fula Edith: Jag har ett ganska komplicerat förhållande till konstskolor. Jag tror att de flesta som läser på konstskola mest gör det för att de är för lata för att ha ett riktigt jobb eller läsa en ordentlig utbildning. När jag var betydligt yngre gick jag på regelbundet på konstskolefester för att 1) ölen var billig 2) konststudentskorna var i regel lättfotade. Iaf, Edith känns visserligen ganska mkt konstskola och skriver en massa förvirrade texter som jag inte fattar ett smack av, men bilderna är oftast intressanta, länkarna likaså (Abruptums myspace wtf!?!) och hon verkar ha sett fler underliga skräckfilmer än jag.

Made by Noemi: Noemi är den andra personen jag känner som skriver en blogg och förmodligen blir hon arg över att jag ens vågar nämna henne i sammanhanget. Iaf, hennes blogg handlar väl främst om hennes egna klädmärket men det dyker även upp diverse poster om böcker hon läser, filmer hon sett, om hennes nya frisyr, glasögon, etcetera etcetera. Hon gillar glossiga magasin och har samma humor som dina far- och morföräldrar. Noemi är dessutom söt som en docka, men det syns inte i hennes blogg. Ständigt återkommande tema; hon jobbar för mkt.

Fanatic: Jag antar att de ska försöka verka märkvärdiga? Den här sidan är iaf en stor källa till humor. Tydligen är det numera hippt bland kidsen att ha Asperger.

Niotillfem: Alltså, jag kan inte, jag kan verkligen inte, låta bli att inte gå in på den här bloggen. Sandra lägger upp bilder ur hennes perfekta liv och allt är så himla fint, flott och gulligt. Alla är AD:s och Copywriters och de äter på PA o Co i stort sett varje dag, reser till NYC och Tokyo varannan helg och varje onsdag får Sandra en ny väska från Miu Miu eller något annat skrytmärke. Tja, det verkar ju onekligen ganska soft att tillhöra härskarklassen. Ibland, jag vet inte riktigt varför, kan jag önska att Sandra en dag postar om hur hon o Co blivit rånade av ett kickersgäng från Norsborg eller liknande(ett öde som jag iofs önskar alla som har glasögon, gillar Erland Öje, samt brukar gå till Strand på lördagskvällar), som ett slags bevis på att vi trots allt lever i samma dimension.

Johan Hurtig: Alltså, precis som med niotillfem så bör jag kanske inte vara en sådan hater, det är ju egentligen väldigt snällt att somliga släpper in oss anonyma åskådare i sina liv. Johan verkar ju vara en åtminstone normalbegåvad kille, jag läste ”Urban Yngre Övre Medelklass” tidigare och uppskattade den, så han borde ju själv inse att han ser ganska utvecklingsstörd ut när han försöker posa som en annan James Dean i ungefär varje inlägg (och de där höjda ögonbrynen, ”oj, tog du en bild på mig nu, det hade jag ingen annning om!?!”, lurar ingen). Och dagens outfit? Hallå, 2005 ringde precis och vill ha sin blogg tillbaka.

Mer butterfly

Stoppa pressarna!!!

Jag. Älskar. Resident. Evil. Filmerna.
Jag har aldrig ens spelat Resident Evil men filmerna hör till mina favoriter (jag gillar doomfilmen hårt också, speciellt den där scenen där filmen liksom blir spelet. Ja, ni som sett den fattar. Jag gillade tom Pandorum). Och här, från mig till er, en sprillans trailer för Resident Evil 4: i 3-D dessutom!
[Det känns ju lite trist att den här aldrig kommer att visas på en 3D-biograf i Sverige utan jag kommer som vanligt se en rippad torrent liggandes på soffan. I 2-D.]

Cravings

Jag hade en gång en butterfly. Jag köpte den i Spanien när jag var runt 12 sen hade jag med den till skolan i ryggsäcken varje dag precis som alla andra. Efter ett tag tröttnade jag och sålde den till ett psyko i klassen som kallades Barret för 200kr (shit load of cash money!!!) och gissningsvis stack han ner någon med den.

Film som jag har sett men som inte ni sett (3)

The Brøken (2008)

Ok, här tipsar jag ju normalt om filmer som jag skryter över att ingen annan sett men denna gång är filmen rent av ordinär. Du kanske till och med har sett den denna gång. Iaf, Engelsk skräck, I love it. Engelskmännen har ju lyckats skrapa ihop ett par riktigt hyggliga rullar de senaste åren, jag tänker främst på Eden Lake och The Children, men nu även The Brøken (eller hallå, den kom för två år sedan, duh!). Som vanligt är det ett par grejer jag uppskattar extra mycket: 1) fotot är hur fint som helst 2) huvudrollsskådespelerskan är typ vansinnigt snygg 3) äntligen någon som uppmärksammar att speglar är läskiga 4) när filmen är slut så tänker man ”men, hur hängde det där ihop egentligen?”. Tyvärr står punkt fyra även för den dåliga kritiken, dvs en del grejer hänger verkligen inte ihop i den här filmen (funderar man lite över handlingen blir ett par detaljer, eh, väldigt underliga men jag tänker inte avslöja några spoilers denna gång. Vi tar diskussionen i kommentatorsfältet, ok? *Suck*, som om det skulle hända liksom).

het i plastpåse

Alltid vandra, aldrig stanna.

När jag sitter framför datorn vill jag såklart inte bli störd. Jag tycker att även ifall man lever i ett sk parförhållanden finns det vissa delar av, tja, det offentliga rummet, som egentligen inte är ett offentligt rum. Vad jag gör framför datorn är egentligen oväsentligt, så länge jag placerar mig framför skärmen, är den, och omnejd, min högst personliga sfär. Ett tag ägnade jag mig åt World of Warcraft och Erika, min flickvän, läste samtidigt på Berghs, reklam. Eftersom vi bodde tillsammans och hon hade en egen nyckel och kunde således, helt plötslig, stå brevid mig och granska min, personliga, konversation med spelkollegor, från, världens alla hörn. Jag säger; Erika, jag hatar när du, smyger på mig, sådär. Du måste förstå att det här, är, inget spel. Det här är, mitt liv, numera.

Datorn är mitt liv numera. Erika är i skolan hela dagarna och jag har ingenting att ägna mig åt. Datorn är en Macbook. Jag ville ha en sådan för den kändes en gång i tiden ”rätt”. Vi hade flyttat till Stockholm tillsammans. Jag var en ganska snajdig kille på den tiden. Jag hade min lilla mössa på sne, skäggstubben var precis lagom lång, jag rökte blå camel. Jag och Erika gick på Beckmansfester tillsammans. Jag fick alltid mycket uppmärksamhet och de gånger som Erika inte var med låg jag med Beckmanstjejer. Det hörde till spelet så att säga. Jag var självlärd webbdesajner och erbjudanden haglade över mig. Ett tag iaf. Sedan blev jag utbränd. Jag blev känd som Knullmannen på Beckmansfesterna. Inga erbjudanden om jobb på minimalistiska byråer längre. Ingen ville ta i mig ens med tång. Men för Erika gick det bra. Hon kom in på Berghs. Jag hade ingenting att göra. Vi bodde tillsammans i en och en halvan som hennes föräldrar köpt åt henne vid nytorget. Jag köpte WoW, först mest på skämt. Jag hittade ett nytt sammanhang. Jag var inte längre känd som den dryga men snygga killen i Aquascutumrocken utan som Rogulf, dvärgkrigaren. Mitt namn uttalades med fruktan från nord till syd, från väst till öst.

Iaf, tiden gick. Erika gnällde över att det var instängt i lägenheten när hon kom hem efter skolan. Det luktade fotsvett sa hon. Hon suckade åt mig där jag satt i mjukisbyxorna framför Macbooken. Sköt du ditt jävla Barbie och Ken-liv, sa jag, så sköter jag mitt, ok? Men vi bor ju ihop, sa hon. Du har förändrats. Är det så jävla konstigt kanske? Den här staden är ond mot mig. Jag har inte gjort den något men likväl hatar den mig. Det. Känns. Inte. Rättvist. There has been too much violence, too much pain. Jag är Rogulf, dvärgkrigaren.