Now you don't talk so loud. Now you don't seem so proud.

Jag skrev precis en lång text om hur Bob Dylan påverkat mig den senaste tiden men den flöt inte tillräckligt bra så jag raderade alltsammans. Ska försöka korta ner det lite här nedan istället. Ok, jag har haft två Bob Dylan-upplevelser i helgen.

1) Jag är full på Kino i Göteborg på lördagen. Dj:n, eller dj:erna, en ung tjej och en gammal gubbe, förhoppningsvis hennes pappa, sätter plötsligt på Like A Rolling Stone och den har aldrig, inte ens när jag försökte vara en rebellisk tonåring, låtit såhär bra. Jag kan hela texten utantill och inser plötsligt att jag inte längre orkar utge mig för att vara en ”österrikisk trendforskare” som inte kan svenska. Fånigt tänker säkert ni, men så beter man sig när man är full. Jag känner massvis med personer som sitter hemma på kvällarna, istället gör de dödsviktiga saker som att plocka svamp, laga middagar, baka surdegsbröd och gå på promenader. Ursäkta, jag kan inte fatta på vilket sätt de här aktiviteterna skulle vara intressantare? Ibland får jag istället höra att det skulle vara dåligt för hälsan att springa ute, på det brukar jag svara, fucktard, jag tränar mer på en vecka än vad du gjort i hela ditt liv. Jag äter och sover precis som man ska. Jag skulle kunna vara hämtad ur en artikel om wellness i Aftonbladets hälsobilaga.

2) Jag läser om Zanzibar i DN Söndag. Det verkar ganska härligt där. Bla finns där jättestora krabbor som kan klättra i träd och som äter kokosnötter (googla om du inte tror mig). Iaf, Zanzibar får mig att tänka på låten Mozambique på skivan Desire. Desire är för övrigt den enda bra skivan Dylan gjort sedan 60-talet om du frågar mig. Dock är Mozambique och ännu sämre Romance in Durango två ganska ruttna låtar på ett annars bra album. Dylan ska inte sjunga om vita stränder och fattiga människor i Afrika, Dylan ska sjunga om självdestruktiva vackra kvinnor som sabbar ditt liv.

Alltså seriöst, jättekrabbor som klättrar i träd? Fatta mäktigt.

Urotsukidoji II

När jag var tonåring var bra anime i stort sett omöjlig att komma över. Idag är väl det mesta mainstream för den trötta world of warcraft-generationen, dom sitter där hålögda framför sina datorer och spelkonsoller, bryr sig inte längre om något, blir heller inte imponerade av något. Dom har fått allting gratis och jag hatar dem. Ofta önskar jag att man kunde skicka samtliga 90-talister (samt ett stort antal 80-talister) till Irak så att vi kunde klippa den där navelsträngen en gång för alltid. Det finns säkert 90-talister i Irak redan nu men jag får alltid känslan av att det är fel sådana, helst hade jag viljat se samtliga MMOPR:are, modebloggare, hipsters, etc vakta någon jävla vägspärr i Fallujah resten av mitt liv. Eller så hade de fått komma tillbaka när jag blivit gammal för att hjälpa mig gå på toaletten och liknande. "Just det, det är inte så himla kul jämt, eller hur", hade jag sagt. Nu var det som vanligt inte om det här jag skulle skriva. När jag var tonåring grävde man efter VHS-band längst inne i kartongerna på Dolores. Det var på den tiden som Dolores inte låg vid Järntorget utan vid Passagen och butiken var ett tempel bestående av metal, hardcore, fanzines, tecknade serier och videoband med saker som tex "Faces of Death". Det mesta man kom över var såklart skräp, men ibland hittade man ett fynd. Ett sådant var Urotsukidoji II, den bästa och märkligaste animen jag någonsin sett. Urotsukidoji II gjorde ett enormt intryck på mig och öppnade dörrar som tidigare varit stängda, på gott och ont, eh, verkligen. Iaf, jag har finkammat nätet efter en trailer men någon sådan finns ingenstans att finna, däremot finns det en för Urotsukidoji I: Legend of the Overfiend. Den är ok, helt klart, men serien spårade ur mer i uppföljaren, Urotsukidoji II: Legend of the Demon Womb. Iaf, på wikipedia kan man läsa att Urotsukidoji är "the most recognized adult anime in the world". A pro på adult, tja, så innehåller ju filmerna ett ganska bra antal explicita scener, tydligen var den dessutom den första animen någonsin med s.k. tentacle rape, bara det känns ju ganska fantastiskt. Så alla av er har kanske redan sett eländet? Well, det hade ni inte gjort typ -90 iaf. För då fanns inget internet som gjorde allting så himla lättåtkomligt för er. För då var ni inte ens födda. FALLUJAH!!!

Event Horizon (1997)

Dead Space 2?

Ok, det var egentligen ganska många år sedan jag såg Event Horizon senast men jag minns den som en fantastisk film. Som jag tidigare skrivit så är ju Alien en av mina absoluta favoritfilmer, likaså Hellraiser. Så vad händer fall man slår ihop dessa till en film, jo, man får Event Horizon. Anledningen till att jag bestämde mig för att skriva om den här filmen är att mitt liv har den senaste tiden kretsat runt spelet Dead Space 2. Nu är jag ingen storspelare utan en högst oregelbunden sådan, men Dead Space 2 är så sinnessjukt bra, en total flykt från verkligheten in i, tja, helvetet typ. Samtidigt som Dead Space 2 är en fröjd att spela är det en djupt obehaglig upplevelse, precis som i Event Horizon framställs allting som har med rymden att göra som ett hot. Människan är liten och bräcklig och oändligheten stor och skrämmande. Du har helt enkelt ingenting där att göra, och skulle du vara så oerhört korkad att ändå försöka dig på att mixtra med naturlagarna, well, då förtjänar du ett öde hemskare än någonting du ens kan föreställa dig. Med andra ord, Event Horizon och Dead Space 2 säljer inte in rymden vidaret bra. Jag har ju tjattrat ganska mkt på den här bloggen om rymden och hur jag, inte i ett tidigare liv, men förhoppningsvis ett senare, kommer att bege mig ut i rymden. Jag hade kunnat släppa allting i just detta ögonblick ifall NASA hade ringt och frågat ifall jag ville följa med på expeditionen till Mars, vilket skulle ta runt ett år fram och tillbaka eller? De flesta jag känner brukar säga "aldrig", när jag frågar vad de hade gjort ifall NASA ringde och bad dem hänga med, något jag inte riktigt kan förstå mig på. Ok, utan att bli för långrandig, det hade tagit sjukt lång tid och du hade varit instängd med en massa andra weirdos på en på tok för liten yta. Jag är en peoples person helt klart, utåt sett, men i själva verket lyckas jag vara social och trevlig, rent av charmig, endast i väldigt korta perioder, sen orkar jag inte upprätthålla fasaden längre. Det hade ju eventuellt kunnat bli ett problem på min marsexpedition. Sen finns det ett annat problem utöver det, det s.k. rymdvansinnet. Många tror säkert att jag skojar men det finns faktiskt, astronauter blir galna. Det har hänt en massa gånger och just nu orkar jag inte lista en massa trista exempel, inte ens länka. Googla själva istället, "astronauts + insanity" så får ni se. Bl.a. var det en rysk astronat som blev hemskickad eftersom han hotade slå ihjäl sin astronautkollega, "kom och hämta mig nu, annars dödar jag honom" och mycket riktigt så kom det en rymdfärja och körde honom hem till jorden igen. Ok, nu har jag tappat tråden, det var inte om det här jag skulle skriva. Ibland kan jag fastna i en slags loop i flera timmar och tex fundera ihop vilket soundtrack jag skulle ta med mig till rymden etc. Idag är ju kanske inte det något jätteproblem eftersom det finns ipods med 160GB minne. Iofs är det ju viktigt för mig att hålla mig uppdaterad på allt det nya som kommer och så. Fatta att komma hem efter ett år å ba "va! e inte dubstep inne längre lixom?", "Lazerstep? Vad är det?" WTF. Haha, ja jävlar. Ja, iaf, även om Dead Space och Event Horizon kanske drar ner entusiasmen lite för rymdresor men jag hade nog ändå åkt.


>

Event Horizon?

Wolf Creek (2005)

Ok, att försöka skriva en vettig recension av Wolf Creek samtidigt som man lyssnar på Frank Ocean är i stort sett en omöjlig kombination. Wolf Creek är förmodligen det brutalaste som kommit ur Australien sedan Mad Max 2 (vilket iofs inte säger så mkt), jag känner en person som gillar den här typen av filmer men jag kommer inte riktigt ihåg vad den fick för status på hemskhetsskalan, men iaf, på min skala hamnar den ganska högt. Jag gillar visserligen på sätt och vis sådana här bottenlösa filmer, de känns befriande på något sätt. Och tricket "head on a stick", dvs att få ryggraden punkterad med en Crocodile Dundee-kniv, är något som kommer att hemsöka mig ett tag framöver.
Så, tillbaka till soundtracket till den här texten, Frank Ocean. Gratisskivan nostalgia/ultra har gett mig tillbaka tron på en hel del saker. Särskilt låten "Songs for Women" är så fin att t.o.m. ett cyniskt översittarhjärta som mitt smälter. Finns det någon som helst rättvisa i världen hoppas jag att Frank kommer att tjäna massor av stålar och kanske dyker upp i MTV cribs framöver. Vid den tidpunkten kommer jag såklart blåneka till att jag någonsin skrivit detta, att jag var hög, etc. Texten Now I'm in the lab, always working late. Always sleeping past, the breakfast she makes skulle ju faktiskt kunna handla om mig, iaf om det om att jobba sent på ett labb?! Och texten But she be banging that Drake in my car. I'm so far gone, she stay blasting Trey and his songs, menar han att hans gamla tjej ligger med Drake i bilen eller att hon spelar Drake i bilen? Jag gillar ju iofs Drake, åtminstone Right Above It, men jag skulle fan inte vilja att mitt ex knullade med honom i min bil? Hemskt öde isf. Men han måste mena att hon spelar Drake, eller hur? Stackars Frank Ocean oavsett. Ladda ner mästerverket gratis här. Do it!