Nytt år, ny avföring.

-Vad händer med alla spännande inlägg du skulle skriva om rymden?
Jo, det ska jag tala om. Jag håller just nu på och fördjupar mig i kosmologi och astronomi m.m. så jag räknar kallt med att bajsa ut ett par riktiga kanoninlägg snart. Jag hade egentligen tänkt fortsätta det här inlägget med lite om Alien och Aliens som jag precis sett om, om dekadens i Göteborg under julhelgen och om ultravåld i Stockholm men jag har fått ett otroligt tryck över bröstet just nu som förmodligen beror på en panikattack så jag lämnar det till ett senare tillfälle.

In i evigheten för alltid och alltid

När jag växte upp hade mina föräldrar av någon märklig anledning boken ”Terran Trade Authority Handbook; Spacecraft 2000 to 2100 AD”. Jag läste den aldrig, jag försökte inte ens. Jag tittade bara på bilderna, fantastiskt episka drömska bilder av rymdskepp i avlägsna världar. De visade aldrig några människor, heller inga utomjordingar, bara jättelika anonyma maskiner. Jag kunde stirra på de där bilderna i timmar. De flesta var målade av artisten Chris Foss. Det var inte alls den där glassiga rymdfantasyn man fått från Star Wars och Star Trek utan en betydligt dystrare skildring av en rymd som kändes otroligt stor och väldigt ensam. Jag var för evigt hooked.

Därför har jag bestämt att hädan efter kommer alla mina inlägg hädan efter att handla om scifi på något sätt, dvs den här bloggen är numera en scifiblogg. Jag har ett par inlägg planerade, bla om 2001 nights, nyinspelningen av 2001 nights, Alien, Aliens, mina egna planer på en dag ta klivet ut i evigheten, framtiden i allmänhet, resident evil-filmerna, filmatiseringen av Doom, filmer som påminner om resident evil-filmerna och doom (tex pandorum), episk rymddisco, lite mer filosofiska spekulationer om universums hemligheter osv.

När jag i somras var på Lou Reeds sommarställe tillsammans med Lou, Polly Jester och Bruno Skär lekte vi en lek där man skulle gissa hur gamla vi skulle bli så gissade jag att jag skulle bli ca 250 år gammal. Lou Reed (som själv gissade att han skulle bli ca 45 eller något) lackade lite och sa saker som ”skärp dig” osv men jag höll fast vid min förmodade extremt höga ålder. Jag TROR att jag kommer att bli 250 år gammal eller äldre. Man måste våga tro. Några tror på Jesus, andra tror att en utomjording vid namn Xenu körde hit oss i rymdskepp som såg exakt ut som DC-8:or, andra tror att dom förr eller senare kommer att hitta "den rätta" och allt elände i deras liv kommer då på ett magiskt sätt att lösa sig och de kommer att vara för evigt lyckliga och få små tjocka fula bebisar tillsammans osv. Jag tror att jag kommer att bli minst 250 år och jag hoppas att jag kommer att få se ”brinnande attackskepp on the shoulder of Orion. C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate”. Och TROR du att jag skojar kan du dra åt helvete, din själlösa nolla.

Crust Punk

Jag har varit onormalt trött hela veckan. Troligtvis berodde det på att jag på fredagen bestämde mig för att borra ett stort hål rätt ner genom golvet, ner i nästa lägenhet. När jag borrat mig ner till grannen (som för övrigt är en gnällig lesbian) så bestämde jag mig, varför stanna här, varför inte fortsätta borra? Så sagt och gjort, jag borrade och borrade. Det blev ett djupt hål, ner genom alla våningsplanen, ända ner till källaren. Jag angjorde en repstege så att jag snabbt kunde ta mig mellan min lägenhet och källaren, tex var jag tvungen att använda mig av en ganska rejäl förlängningssladd. Jag sopade omsorgsfullt bort allt damm på alla våningsplanen så att inte mina grannar skulle bli överdrivet upprörda (det var ganska enkelt, jag sopade bara ner det i hålet). När jag nådde berggrunden försökte jag såklart fortsätta men det blev för mkt för min borr, som jag lånat av Henkan för övrigt, så jag blev tvungen att ge upp. Jag har funderat på att eventuellt köpa ett kraftigare borrinstrument och på så sätt kunna jobba mig djupare ner genom berggrunden. Hur långt ner jag vill komma vet jag inte ännu, spontant har jag sagt att jag tänker fortsätta borra så länge jag tycker att det känns roligt. Tröttnar jag, ja, då ger jag upp helt enkelt. I romanen ”En resa till jordens medelpunkt” minns jag att en expedition gräver sig ner och hamnar i en slags försvunnen värld, där dinosaurier och andra konstiga djur fortfarande härjar. När jag var liten så fick jag och mina två kompisar, Lucas och DP, för oss att vi skulle gräva ett hål ner till jordens medelpunkt. Vi gjorde två försök, ett i vår trädgård hemma (inte poppis) och ett senare på gården på förskolan. Båda två gångerna hittade vi vatten, något som faktiskt var ett sekundärt mål. Jag lurade DP att: snart kompis, snart kommer vi till floderna av coca cola som gömmer sig där nere (lurade och lurade, på den tiden kunde jag även lura mig själv till det mesta). Han hade aldrig fått dricka någon coal för sin aföräldrar och grävde och grävde. DP var förövrigt väldigt intresserad av grävmaskiner (eller så blev han det efter det tillfället. ahh, coca cola). När vi nådde blåleran blev det mörkt och vi fick avbryta arbetet. Iaf, efter mitt senare försök i mitt bostadshus gick jag och såg en konsert med bandet Hellshock tillsammans med en kompis, vi kan kalla henne Slemmy, och jag tror att det var pga av deras höga ljudvolym i kombination med ett alltför stort intag av punköl som jag blev så trött. Så för er som tror att jag hittat på alltsammans, här är bildbeviset; Hellshock:

Mitt hem, min borg, så det så.

Dom är så fina, mina små pojkar. Jag hade byggt en fin pool intill villan i Sävedalen. Margarets pappa, svärfar, hade gett oss en inte helt oansenlig summa pengar förra julen och en kväll när Margaret hade lagat en fin stek berättade jag för henne vad jag tyckte vi skulle göra med pengarna. Vi ska bygga en pool i trädgården, sa jag och slog näven i bordet. Jag var såklart redan beredd på det klena motståndet som följde. Men, tycker du inte vi ska spara pengarna istället? Vore det inte bra att ha en buffert, nu när tiderna är så dåliga menar jag. Hon såg nervöst på mig. Du, Margaret, jag tog en dramatisk paus och blickade ut genom fönstret, när jag var liten var det jag önskade mig allra mest en pool. Jag bönföll min pappa att köpa oss en pool, ok, min bror och jag, men helvete heller att han skaffade en åt oss. Han var en ruggig jävel nämligen. Nu är jag själv pappa förstår du, och jag vill att mina små fina pojkar ska ha en pool när dom växer upp, va? Jag vet att du vill spara och så och det är bra, jag förstår precis hur du tänker, men jag vill inte, och jag tror inte att du vill, att mina pojkar skall växa upp och hata sin gamla pappa, okej?
Och så blev det med den saken. När våren kom lät jag min kompis Marko baxa hit hela poolen med sin byggfirma. Vi grävde ett stort jävla hål i gräsmattan och tryckte ner formen. Den du, sa jag när det var klart och klappade förnöjt händerna, när sommaren kommer skall det ta mig satan badas. Jäjä, svarade Marko som var bosnienserb och fortfarande bröt ganska kraftigt. Margaret iakttog oss oroligt genom köksfönstret medan hon diskade.
Till sommaren fyllde jag upp poolen med vatten från garageslangen. Pojkarna tittade nyfiket på. Det blev ganska kallt så jag var snäll och sa till dom att springa in till mamma och be henne koka upp vatten i sina största kastruller så vi kunde värma upp poolen lite. Ok pappa. Men, ni måste vara försiktiga när ni bär ut det kokande vattnet, hör ni det? Spiller ni kokande vatten på er så blir ni skållade, förstår ni? Skinnet lossnar på er. Ok pappa. Mina fina små pojkar. Jag väntade en stund, tänkte kanske att jag skulle ropa på Margaret och be henne rappa på lite, jag har annat för mig än att stå här och vänta. Iaf, tillslut kom de små liven kånkandes på varsin stor kastrull. Varför tog det en sån jävla tid, frågade jag. Pappa, det tog så lång tid innan vattnet kokade, svarade den ena. Aja, ni måste ju fatta att jag kanske inte har lust att stå härute hela dagen, va? Pappa kanske har annat för sig som kanske är viktigare, va? Pappa kanske vill vila sig lite framför tv:n, va? Eller pappa kanske vill surfa in på aftonbladet? Pappa kanske inte vill stå härute som något jävla mobboffer helt ensam, så grannarna säger till varandra, titta, nu står han där ute själv igen och stirrar tomt framför sig, det är minsann något trasigt i huvudet på den där, det har jag alltid sagt. Pojkarna såg rädda ut. Seså, fortsatte jag, det var inte ert fel heller. Det var mamma som kokade upp vattnet eller hur? Ja, svarade dom. Ok, jag är inte arg.
Jag hällde i det varma vattnet i poolen och kände med fingrarna på temperaturen. Det hade blivit lite varmare. Jag var världens snällaste pappa. Inte som min pappa. Jag var allting han inte var. Jag greppade tag i den ena pojken. Seså, nu ska det badas, skrek jag. Jag lyfte upp honom högt över huvudet och slungade honom så långt jag förmådde.

Panzerfaust d.ä.

Såhär kommer jag tydligen se ut när jag är runt 50. Alltså, jag vet inte.