Handikappad, del 1

Ifall jag vore invalid, tex om jag skulle bryta nacken när jag dyker från klipporna på Långholmen i sommar. Snubbla precis innan jag skulle kasta mig ut och istället göra en frivolt och landa på pannan med resten av kroppstyngden liksom bakom huvudet och det hade sprakat till i nacken som när man råkar bryta ett kycklingben. Förmodligen skulle en period av djup depression följa, håret och skägget hade fått växa sig långt och tillslut hade jag sett ut ungefär som Tom Cruise i Född den 4:e Juli. Jag hade ångrat den gången jag sa till Räkan att nu får det vara slut på all handikappanpassning, det är oestetiskt och oetiskt, det är dags att de fattar att de kommer aldrig att ha samma rörelsefrihet som icke handikappade, och vad skall de in och göra på Riche överhuvudtaget? Jag hade lurat min personliga assistent att köpa ut sprit åt mig. Sen, en sen natt, hade jag kört min permobil ner tillbaka till Långholmen, ut på bryggan bara för att fega ur precis innan jag tippade över kanten. Brutit samman i självförakt och somnat i min egen avföring.
Nån månad senare hade jag i min ensamhet surfat runt på nätet och slutligen hittat den här rullstolen och livet hade tagit en helt ny vändning. Hela världen hade öppnat sig och möjligheterna vore plötsligt oändliga. Jag hade tex kunnat gå med i jaktlag och varit den populäraste jägaren av dem alla. Den man helst skulle vilja ha med sig ifall man lyckades nerlägga en tolvtaggare (det är tungt som fan att släpa dem med sig har jag hört). Jag hade kunnat göra expeditioner långt in i amazonas och hitta växter som botade cancern. Jag skulle kunna åka ensam till nordpolen. Framgången! Lyckan! Jag hoppas.