Jag har ju skrivit lite om black metal här tidigare sen postade jag ett annat inlägg om hur jag gått vidare musikaliskt och lämnat den musiken bakom mig (som ledde till en underlig kommentar från en gothtjej om hur hon gärna ville se fler inlägg om gotisk heminredning? Bela, det är på väg! Polly Jester arbetar på ett nytt inlägg om inredning as we speak). Men, man kan ju inte direkt anklaga bronken för att vara en musikblogg direkt. För det är något jobbigt pretentiöst som vilar över att skriva om musik. Någonting jag inte gillar. Det är ungefär lika töntigt som de där popsnörena som i sin presentation på random internetkontaktsida, istället för att beskriva sig själva, skriver en lång lista på vilka eländiga brittpoplåtar de brukar gråta till och hoppas att en tjej med stora bröst ska läsa denna lista, förstå hur himla känsliga de är, bli kåt och sedan ligga med denna sjuklige opportunist (Detta har jag hört från en säker källa, det ÄR sant! Musiknerdar har alltid haft en helt snedvriden verklighetsuppfattning. Svaret är ju i själva verket väldigt enkelt, skaffa tatueringar och muskler istället. Det funkar, tro mig).
Så jag skall försöka att inte vandra den vägen. Men! Jag har lyssnat in mig på Burzums nya skiva, Belus, och jag kan liksom inte riktigt låta bli att hylla den lite. Han släpptes ju ur finkan förra året efter att ha suttit inne i 16 år för mordet på sin forne kollega Euronymous och kunde tydligen inte hålla sig från att göra musik igen. Varg Vikernes (först satanist, sen nazist, numera bara crazy) är förmodligen inte en person man skulle vilja hänga med, men, hans kärlek till naturen går inte att ta miste på. Alltså, det här är skivan som The Knife skulle vilja göra men aldrig skulle kunna skapa. Inget ont om dem dock, jag gillar maskerna och hela den där biten. Jag minns att Karin Dreijer brukade vara full som en kastrull på Kompaniet i GBG när jag var liten (nja), då var det inte så mkt gotiska influenser. Mer den klassiska pandalooken med brittiska tantkläder osv och fuldans till Wonderwall. Undrar när hon egentligen blev så himla gravallvarlig? Jaja, Belus är en fin skiva iaf oavsett vad man har för åsikter om Varg. Det är egentligen inte längre Black Metal, utan mer någon slags ödesmättad progressiv ambient. Och Varg sjunger t.o.m. lite mellan growlandet, han låter, tja, nästan snäll.
Nedan, Glemselens Elv, fantastisk låt. Enjoy! Och just det, kom ihåg vem som tipsade er först.
Silverbullit kommer definitivt att göra en cover på den här så småningom. Mammas död!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar