En början, en mitt och ett slut.

Min båt är det finaste jag äger. Min fru, Margaret, är det näst finaste jag äger och mina två små barn, Erika och Greger, de är de tredje respektive fjärde finaste jag har. Jag hade ett femte barn förut, Lisa, men hon föll av båten när vi öluffade i Grekland för ett par år sedan och drunknade. Hon var det femte finaste jag ägde. Ordningen för vad som är finaste respektive minst finast är varierande, min fru tex, var en gång rankad högst, dvs det finaste jag ägde, sen när mitt första barn föddes, Erika, ja, då var hon det finaste. Men sen så dog Lisa och, tja, jag och Margaret och de andra barnen, vi gick liksom mentalt skilda vägar. Innan hade vi varit så samspelta, ibland avslutade vi varandras meningar åt varandra, Margaret visste alltid exakt vad det var som jag var sugen på när det var dags att laga middag etc. Efter att Lisa dog så blev hon tyst. De andra barnen blev också tysta. Och tillslut blev även jag tyst. Efter att jobbet gick jag ner till båten och flätade rep och Margaret stod i köket och stirrade ut genom fönstret. Greger ägnade sig mycket åt dataspel på familjens hemdator tills jag en kväll blev full och slog sönder den mot de bohuslänska klipporna. Onödigt, kan jag tycka i efterhand, för den handlingen slog ner en kil emellan oss. Erika skaffade en pojkvän som var utbytesstudent från Holland. Honom tyckte jag inte om så jag ringde pojkens föräldrar och sa att om jag så mycket som såg pöjken och min Erika samtidigt, i ett och samma synfält så att säga, så skulle han råka rejält illa ut. Det svor jag vid min döda dotter Lisa på. Jag berättade för Erika att sådana där pojkar, dom är inget bra, nere i Holland finns det en massa knark och sjukdomar, och pojkar i den åldern har bara en sak i huvudet och det vet hon mkt väl vad det är för något trots att hon bara var elva år. Jag har själv varit i Holland så jag vet hur det funkar där. De där nere har helt enkelt inte samma kultur som oss häruppe, inte samma människosyn. Iaf, vi gled såklart ifrån varandra, jag och min familj, och båten blev allt viktigare i mitt liv. Ibland tänkte jag att jag skulle skaffa en ny familj, en mycket bättre, men det var förmodligen för sent.


EPILOG:
Erika skrev senare en roman ”Ej plats för dig” om sin uppväxt, sin far, sin mor och sina syskon. Boken blev en bestseller och hon jobbar nu som krönikör på en dagstidning i Stockholm. Hon är gift med Anton Körberg och de har ett sk öppet äktenskap. Greger läste på Mejan och gjorde en bejublad installation med namnet ”Grekland, din horunge”. Han bor numera i Berlin och gör videokonst samt regisserar kortfilm och har vunnit nöjesguidenspriset för bästa konst två gånger. Margaret fick lungcancer och dog ett par år senare och huset står numera öde. Jag själv blev tillslut klar med båten och seglade till Västindien där jag sedan blev kvar, träffade en pytteliten indianska och fick tre nya mycket bättre barn.

The End