Jag har precis börjat läsa boken Swedish Death Metal (Sorry, Kleine Bruder, har inte kollat bokus.com, är den billigare där får du gärna länka). Iaf, jag känner mig jätteinspirerad att lyssna in mig på Death Metal igen, en genre som jag märkligt nog aldrig varit speciellt insatt i. Jag lyssnade lite på Entombed etc när jag var tonåring men gick direkt till extremare saker typ black metal och grindcore och avfärdade death metal som ointressant. Nu är det dags att tänka om har jag insett och jag ska genast täcka upp denna lucka i min allmänbildning. Iaf, Swedish Death Metal är skriven av Daniel Ekeroth, även känd som Daniel Dellamorte, ni som kollade Baren under 90-talet vet vem jag snackar om.
Jag såg äntligen "Until The Light Takes Us" som väl var en ganska hygglig djupdykning i vem som var vem i sk old school black metal, dvs vem mördade vem i vilket band, vem som sitter inne, vem som tog livet av sig, vem som är nazist etc. Trots att Fenriz, i filmen, bara lommar omkring mellan olika barer och helst vill snacka om musik etc, måste det hela tiden handla om hans relation till Varg och vice versa. Och ingen av dem verkar ha speciellt mycket att säga om den andre, förutom hyllningar av varandras musik samt hur mkt de respekterar varandra. Men vid ett tillfälle lyckas han iaf få spela lite musik, nämligen "Chainsaw Gutsfuck" från Mayhems debut Deathcrush (1987) och inledningen på den lät precis lika tung nu som den gjorde när jag hörde den för första gången. Sedan fick vi höra lite om hur Euronymous "uppfann" det typiska black metal-soundet (något som jag tror kallas chromatic eller liknande, någon som vet?). Förutom det var det inte så mkt skoj, jo, lite skoj var det att se Varg sitta och orera om arg hur han är på de kristna för att de reste en stavkyrka på en, för de asatroende, extremt helig plats, if they don't respect norwegian culture, why should nowegians respect their culture? Alltså dude, det var ju ca 1000 år sedan så de flesta norrmän borde har kommit över saken vid det här laget. Men tja, inte Varg, 1997 brände han ju som bekant ner Fantofts Stavkyrka som restes år 1150. Skoj dessutom att se Frost skära sig själv med en stor jaktkniv inför mållösa italienare i Milano. Frost och Varg kunde inte befinna sig längre ifrån varandra inom genren, den ena en världsfrånvänd och djupt störd ideolog och den andra en nerdig exibitionistisk goth (han är ju för fan bara en töntig trummis, wtf? Inget ont menat om trummisar i allmänhet, fula edith). Kanske var det för att visa på skillnaderna mellan de förvirrade gamla scenen och den mer plastigt kommersiella nya. Och sist men inte minst, en tråkig påminnelse om att många inom BM fortfarande flörtar med nazismen och extremhögern, Hellhammer tex talade sig tex varm om hur hangarounden Faust mördadade en homosexuell man i Lillehammer 1992. Över huvud taget verkade det råda en stor förvirring om vad black metal egentligen står för, Euronymous och Hellhammer verkade stå för klassisk skräckfilmssatanism och allmänt jävelskap medan Varg och hans efterföljare stod för mer ideologisk antikristendom och paganism. Fenriz, verkar inte alls bry sig om sådana frågor och han och Darkthrone gör ju inte längre black metal utan musik som mer lutar sig mot stooner och crustpunk, han framstår utan konkurrens som den mest sympatiska personen av de som skildras i filmen (förutom Harmony Korine då). Och en sak till, var var Gaahl? Har han vänt scenen ryggen helt? Ett rykte jag hörde igår säger att han ägnar sig åt musikaler numera, något som jag inte ens orkat googla (för den som inte vet vem Gaahl är: tidigare ultrasatanistisk våldsdyrkande sångare i Gorgoroth som, efter att han 2009 kom ut som gay, orsakat stor förvirring i black metal-communityn). Oavsett vad hade det iaf varit kul att se honom dyka upp och konfrontera Hellhammer. Jag hade satsat mina pengar på Gaahl isf, mammas död!
Egentligen är det lite underligt att Nick Diaz har så många fans, han är bra men han är långt ifrån bäst och dessutom verkar han vara fett störig. Men det är lite det som är grejen, Nick Diaz är en av mma:ns största bad asses och hur illa han än beter sig och oavsett vad för märkliga grejer han vräker ur sig blir beundrarna bara lojalare och lojalare. Han känns ibland lite som en bångstyrig tonåring med diverse anger issues och jag tror fansen omedvetet sugs in i någon slags beskyddande föräldraroll, där man både vill tala honom till rätta samtidigt som man innerst inne är lite stolt över sin upproriska lilla rackare. Förmodligen har både han och hans lillebror Nate (TUF säsong 5 vinnare) haft en överjävlig barndom, tydligen var Nick tidigare simmare på hög nivå men fick så mkt stryk i high school att mma kändes som ett mer logiskt val av sport. Lillebror Nate skrev för övrigt in sig i mma-historieböckerna när han, efter att ha placerat Kurt Pelligrino i en triangelstrypning på UFN 13, tog sig tid att göra dubbla fuck off-tecken med fingrarna innan han till slut klappade ut honom. Iaf, som någon kommenterar det nedanstående klippet på youtube "the reason i love diaz is one hes a bad ass motherfucker and second he can back the shit talking up". Dessutom ser han lite ut som om han hade varit en karaktär i serien Love & Rockets av Gilbert Hernandez. Rent teknikmässigt är han en helt ok grappler under Cesar Gracie men det som avgör är hans yviga boxning där han konstant regnar slag från omöjliga vinklar. Hade jag hållit min guard med armbågarna utåt på det där sättet hade min boxningstränare förmodligen begått harakiri.
Idag finns det inte så många som längre minns Sakurai. UFC sänds numera apå TV4 och varenda snorunge vet allting och GSP hit och Shogun dit. Vilka som egentligen formade sporten är det ingen som bryr sig så mkt om längre. Iaf, jag tänker inte bli långrandig, Hayato Sakurai var och är en av de största oavsett vilka Dana White dekorerar väggarna med i Las Vegas. Han hade allt, det stående, grapplingen och brottningen, och förutom det hade han ett helvetiskt driv som var ganska ovanligt för den tiden. Den här HL:en är inte ny men den är bäst, old school, biatch!
Min båt är det finaste jag äger. Min fru, Margaret, är det näst finaste jag äger och mina två små barn, Erika och Greger, de är de tredje respektive fjärde finaste jag har. Jag hade ett femte barn förut, Lisa, men hon föll av båten när vi öluffade i Grekland för ett par år sedan och drunknade. Hon var det femte finaste jag ägde. Ordningen för vad som är finaste respektive minst finast är varierande, min fru tex, var en gång rankad högst, dvs det finaste jag ägde, sen när mitt första barn föddes, Erika, ja, då var hon det finaste. Men sen så dog Lisa och, tja, jag och Margaret och de andra barnen, vi gick liksom mentalt skilda vägar. Innan hade vi varit så samspelta, ibland avslutade vi varandras meningar åt varandra, Margaret visste alltid exakt vad det var som jag var sugen på när det var dags att laga middag etc. Efter att Lisa dog så blev hon tyst. De andra barnen blev också tysta. Och tillslut blev även jag tyst. Efter att jobbet gick jag ner till båten och flätade rep och Margaret stod i köket och stirrade ut genom fönstret. Greger ägnade sig mycket åt dataspel på familjens hemdator tills jag en kväll blev full och slog sönder den mot de bohuslänska klipporna. Onödigt, kan jag tycka i efterhand, för den handlingen slog ner en kil emellan oss. Erika skaffade en pojkvän som var utbytesstudent från Holland. Honom tyckte jag inte om så jag ringde pojkens föräldrar och sa att om jag så mycket som såg pöjken och min Erika samtidigt, i ett och samma synfält så att säga, så skulle han råka rejält illa ut. Det svor jag vid min döda dotter Lisa på. Jag berättade för Erika att sådana där pojkar, dom är inget bra, nere i Holland finns det en massa knark och sjukdomar, och pojkar i den åldern har bara en sak i huvudet och det vet hon mkt väl vad det är för något trots att hon bara var elva år. Jag har själv varit i Holland så jag vet hur det funkar där. De där nere har helt enkelt inte samma kultur som oss häruppe, inte samma människosyn. Iaf, vi gled såklart ifrån varandra, jag och min familj, och båten blev allt viktigare i mitt liv. Ibland tänkte jag att jag skulle skaffa en ny familj, en mycket bättre, men det var förmodligen för sent.
EPILOG: Erika skrev senare en roman ”Ej plats för dig” om sin uppväxt, sin far, sin mor och sina syskon. Boken blev en bestseller och hon jobbar nu som krönikör på en dagstidning i Stockholm. Hon är gift med Anton Körberg och de har ett sk öppet äktenskap. Greger läste på Mejan och gjorde en bejublad installation med namnet ”Grekland, din horunge”. Han bor numera i Berlin och gör videokonst samt regisserar kortfilm och har vunnit nöjesguidenspriset för bästa konst två gånger. Margaret fick lungcancer och dog ett par år senare och huset står numera öde. Jag själv blev tillslut klar med båten och seglade till Västindien där jag sedan blev kvar, träffade en pytteliten indianska och fick tre nya mycket bättre barn.
