Jag skrev precis en lång text om hur Bob Dylan påverkat mig den senaste tiden men den flöt inte tillräckligt bra så jag raderade alltsammans. Ska försöka korta ner det lite här nedan istället. Ok, jag har haft två Bob Dylan-upplevelser i helgen.
1) Jag är full på Kino i Göteborg på lördagen. Dj:n, eller dj:erna, en ung tjej och en gammal gubbe, förhoppningsvis hennes pappa, sätter plötsligt på Like A Rolling Stone och den har aldrig, inte ens när jag försökte vara en rebellisk tonåring, låtit såhär bra. Jag kan hela texten utantill och inser plötsligt att jag inte längre orkar utge mig för att vara en ”österrikisk trendforskare” som inte kan svenska. Fånigt tänker säkert ni, men så beter man sig när man är full. Jag känner massvis med personer som sitter hemma på kvällarna, istället gör de dödsviktiga saker som att plocka svamp, laga middagar, baka surdegsbröd och gå på promenader. Ursäkta, jag kan inte fatta på vilket sätt de här aktiviteterna skulle vara intressantare? Ibland får jag istället höra att det skulle vara dåligt för hälsan att springa ute, på det brukar jag svara, fucktard, jag tränar mer på en vecka än vad du gjort i hela ditt liv. Jag äter och sover precis som man ska. Jag skulle kunna vara hämtad ur en artikel om wellness i Aftonbladets hälsobilaga.
2) Jag läser om Zanzibar i DN Söndag. Det verkar ganska härligt där. Bla finns där jättestora krabbor som kan klättra i träd och som äter kokosnötter (googla om du inte tror mig). Iaf, Zanzibar får mig att tänka på låten Mozambique på skivan Desire. Desire är för övrigt den enda bra skivan Dylan gjort sedan 60-talet om du frågar mig. Dock är Mozambique och ännu sämre Romance in Durango två ganska ruttna låtar på ett annars bra album. Dylan ska inte sjunga om vita stränder och fattiga människor i Afrika, Dylan ska sjunga om självdestruktiva vackra kvinnor som sabbar ditt liv.
Alltså seriöst, jättekrabbor som klättrar i träd? Fatta mäktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar