Jag gick på en spelning i tisdags, det var ett slags noiseband som spelade i moderna museets kafe. Det var tre-fyra mongolider som förde ett helvetiskt oväsen, ett stroboskop, samt ett gäng idioter som apatiskt glodde på spektaklet. Ok, ok, jag vet, det kanske inte borde kallas spelning utan istället preformance av något slag, vad vet jag, jag har aldrig studerat konstvetenskap eller konstteori eller allt vad det heter. Inte ens en endaste kurs i humani-o-ra. Mina föräldrar tvingade mig att börja arbeta redan när jag var 12-13 (helt sant), när jag sedan blev äldre var en yrkesutbildning det enda tänkbara. Inte slösa dyra CSN-pengar på en massa flower power och skit på universitetet, det fick istället kapitalisterna på andra sida av älven ägna sig åt. Iaf, när man då står och kollar på en massa ungdomar, eller tja, några var visserligen redan ganska tunnhåriga, som aldrig har satt sin fot på en fabrik, aldrig haft ett riktigt jobb, aldrig behövt gå upp på morgonen, utan istället kan sitta och banka på en synth och kalla det för "sysselsättning", ja, då fyller det mig med en massa känslor. En hel del förakt såklart, men även en del avundsjuka samt en del bitterhet. Ibland kan jag ju fundera på hur det hade sett ut ifall jag inte haft dessa hårda försörjningskrav hängande över mig hela tiden och mina föräldrar låtit mig utvecklas lite friare? Då kanske jag också hade stått där framme och hamrat på en laptop som en annan efterbliven? Jag kanske hade läst kurser på universitetet, diskuterat politik, fikat, etc.

Iaf, det var inte om det här jag skulle skriva egentligen. Utan jag tänkte istället tipsa om Kvelertak på Debaser den 2:a februari. Vi hederliga svennebanankillar gillar livemusik som produceras av andra svennebanankillar med gitarrer. Musik som man kan dricka öl till. Musik som man kan slå någon på käften till.