#prataomdet

Ok, så har det kommit till min tur att #prataomdet. Jag har nu läst diverse inlägg i debatten och jag tycker alla är jättemodiga så här kommer min redogörelse. Jag var rejält mkt yngre än vad jag är idag och ganska så grön bakom öronen om man säger så. På den tiden visste man ju att det var farligt att simma nära stranden men vadå, man var ung liksom, det hör ju till att tänja lite på gränserna när man är tonåring? Iaf, en dag när jag vågade mig extra nära stranden såg jag en kille som satt där helt ensam. Det var tidigt på morgonen så jag antar att han kanske hade spenderat natten där efter en fest eller så? Han var ganska så mkt äldre än jag och så men på den tiden var ju det mest spännande. Självklart lade han märke till mig också och började locka mig med löften om färsk fisk och liknande. Sa att jag var fin och så. Naturligtvis borde jag ha vänt om där och då men jag kände ju samtidigt att det delvis var mitt fel, jag hade ju simmat omkring där och han hade sett mig och jag ville ju inte att han skulle bli besviken. Efter ett tag tröttnade jag på hans lockrop och simmade villigt upp mot grundare vatten, det kändes som att det var det enda som kunde få honom att sluta liksom. Du var en riktigt fin delfin sa han och var jättegullig. Jag undrade mest över när jag skulle få fisken som han hade erbjudit mig tidigare tills det plötsligt gick upp för mig att han inte hade någon fisk. Det var bara en lögn för att få upp mig på stranden! Jag ville simma tillbaka men tidsvattnet hade redan hunnit försvinna. Jag insåg att jag var strandad! Killen började bli mer och mer närgången. Det var obehagligt men jag ville ju inte göra honom ledsen, trots allt så låg jag ju här naken på stranden, det är ju klart att det skulle ha en effekt på honom. Hela situationen var ju mitt fel.