Jag håller på att skriva en guide till hur man överlever i ett post-apokalyptiskt samhälle men såklart blir det längre och mer avancerat än jag hade tänkt från början. Tills dess; en rolig anekdot. Jag var extremt nära att heila mot mina kollegor på lunchrasten idag. Det kändes som att det liksom låg i tiden på något sätt och jag var extremt nyfiken på hur dom skulle ha reagerat. Sedan skulle jag kanske marchera fram och tillbaka i korridorerna tills någon bett mig sluta.
Jag tänker inte bli politiskt mer än nödvändigt men 90-talet har ju hyllats till leda ett bra tag nu. Det är ravemusik, Dr Alban, grunge, britpop, straight edge, m.m., m.m. Jag personligen är inte och har aldrig varit speciellt förtjust i 90-talet. Visst, det gjordes en del bra musik, speciellt då tyngre sådan, men vad jag främst associerar 90-talet med är ekonomisk kris, fula illasittande kläder, fett hår, dålig andedräkt och sist men inte minst högerextremism. Men det är det ingen som minns längre, ånej, utan allt var ju så himla trevligt och så vansinnigt fashion på den där tiden. T.o.m. de nynazistiska skinheadsen har ju varit mode? Alltså inte det där trista sharpskins grejen, dvs "vi-är-inga-nazister-för-vi-lyssnar-på-reggae", utan white-fucking-laces-out och en grön bomberjacka till det. Vadårå, de va ju snyggt, jue!? För mig känns det självklart att när man flörtar så hårt med den här eran så kommer förr eller senare en massa grejer på köpet. Nu kanske inte högerextremism är någon modefluga direkt men innerst inne kan jag inte låta bli att känna en hel del skadeglädje över alla som blir brutalt påminda om hur 90-talet egentligen var, dvs ett jävla skitdecennium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar