My Omega

Hej,
Jo, jag fick en förfrågan att skriva något som skulle publiceras på den här bloggen. Normalt brukar jag inte ställa upp på den här typen av saker, som ni förstår får jag ganska många förslag av den här typen, men den här gången kändes det annorlunda, jag skulle nämligen skriva något om min Omega Speedmaster. Som ni säkert vet är Omega Speedmaster den officiella NASA-klockan för astronauter och 1969 var det den som prydde handlederna på Neil Armstrong, och öh, de där två andra när de landade på månen. Egentligen utredde NASA på den tiden betydligt dyrare märken, Rolex, Breitling, Zenith, men en anställd vid NASA smög med Speedmastern i testet eftersom han älskade den så mycket och naturligtvis visade det sig att den höll tiden allra bäst. Ja, så var det. Alla vi astronauter har en Speedmaster, när man tar astronatutexamen brukar man få klockan i handen samtidigt som slutbetygen, det är lite som att få ett svart bälte i karate kan jag tänka, inte för att jag håller på med karate men jag kan tänka att det känns så. Hade jag tappat min Speedmaster hade det betytt slutet på mitt liv. Ibland brukar jag tänka att min hjärna är som ett urverk, en massa bitar som måste passa precis för att allting ska fungera som det ska. Man måste smörja alla kugghjulen och alla rörliga delar i huvudet. Jag tror att olika människor har olika sätt att smörja just deras hjärnor. Jag dricker en folkis då och då, det kan jag unna mig så att allting ska fungera som det ska med mig, attt jag kommer upp på morgonen, kammar mig och går till jobbet. Hälsar på alla kollegorna på rymdcentret och så, ja, hej på dig, hur mår du, i helgen ska det grillas, ja ni vet, allt det där. När jag var ute i rymden så brukade jag hänga i min lilla kapsel för mig själv. Jag lyssnade på György Ligeti och stirrade ut i oändligheten. Oh, my god, it's full of stars, vet ni ivad jag menar? Stjärnor, oändligt många stjärnor, vid sådana tillfällen känner man sig ju ganska liten liksom. Annars så gillade jag att vara ute i rymden. Man blev lite kass i kistan av tyndlösheten men man vande sig. En jobbig sak, oss emellan, var att jag inte kunde onanera i STS-116. Jag vet vad ni tänker, att det bara är bögar som runkar och så men det är inte sant. Jag är minsann ingen bög iaf, det kan ni fråga min fru om. Iaf, pga av tyngdlösheten så vet man inte vart, tja, spermierna, kan ta vägen. Dom seglar kanske runt därinne i rymdsatelliten och på något vänster kanske de letar sig upp i livmodern på, tja, en rysk astronautska. Det hade varit jobbigt. Så det var avhållsamhet som gällde.
Ja, det var allt. Tack.

Christer Fuglesang
Astronaut