Alltid vandra, aldrig stanna.

När jag sitter framför datorn vill jag såklart inte bli störd. Jag tycker att även ifall man lever i ett sk parförhållanden finns det vissa delar av, tja, det offentliga rummet, som egentligen inte är ett offentligt rum. Vad jag gör framför datorn är egentligen oväsentligt, så länge jag placerar mig framför skärmen, är den, och omnejd, min högst personliga sfär. Ett tag ägnade jag mig åt World of Warcraft och Erika, min flickvän, läste samtidigt på Berghs, reklam. Eftersom vi bodde tillsammans och hon hade en egen nyckel och kunde således, helt plötslig, stå brevid mig och granska min, personliga, konversation med spelkollegor, från, världens alla hörn. Jag säger; Erika, jag hatar när du, smyger på mig, sådär. Du måste förstå att det här, är, inget spel. Det här är, mitt liv, numera.

Datorn är mitt liv numera. Erika är i skolan hela dagarna och jag har ingenting att ägna mig åt. Datorn är en Macbook. Jag ville ha en sådan för den kändes en gång i tiden ”rätt”. Vi hade flyttat till Stockholm tillsammans. Jag var en ganska snajdig kille på den tiden. Jag hade min lilla mössa på sne, skäggstubben var precis lagom lång, jag rökte blå camel. Jag och Erika gick på Beckmansfester tillsammans. Jag fick alltid mycket uppmärksamhet och de gånger som Erika inte var med låg jag med Beckmanstjejer. Det hörde till spelet så att säga. Jag var självlärd webbdesajner och erbjudanden haglade över mig. Ett tag iaf. Sedan blev jag utbränd. Jag blev känd som Knullmannen på Beckmansfesterna. Inga erbjudanden om jobb på minimalistiska byråer längre. Ingen ville ta i mig ens med tång. Men för Erika gick det bra. Hon kom in på Berghs. Jag hade ingenting att göra. Vi bodde tillsammans i en och en halvan som hennes föräldrar köpt åt henne vid nytorget. Jag köpte WoW, först mest på skämt. Jag hittade ett nytt sammanhang. Jag var inte längre känd som den dryga men snygga killen i Aquascutumrocken utan som Rogulf, dvärgkrigaren. Mitt namn uttalades med fruktan från nord till syd, från väst till öst.

Iaf, tiden gick. Erika gnällde över att det var instängt i lägenheten när hon kom hem efter skolan. Det luktade fotsvett sa hon. Hon suckade åt mig där jag satt i mjukisbyxorna framför Macbooken. Sköt du ditt jävla Barbie och Ken-liv, sa jag, så sköter jag mitt, ok? Men vi bor ju ihop, sa hon. Du har förändrats. Är det så jävla konstigt kanske? Den här staden är ond mot mig. Jag har inte gjort den något men likväl hatar den mig. Det. Känns. Inte. Rättvist. There has been too much violence, too much pain. Jag är Rogulf, dvärgkrigaren.