Medelklass

Lilla Edet (i dagligt tal kallat Edet). Folkmängd 4 910 invånare varav tre rappare.

Fight low-light #1

Well, Lou’s been fighting too. You know, rockn’roll is just a metaphor beating someone up, or for being beaten up by someone. Some say it means to have sex, but it ain’t true. It is about punching somebody in the face or kicking somebody’s guts out. And hey, have I not experienced the first? Oh yes. But a long time ago, long time ago. As a matter of fact, I don’t think I have hit someone since I fought that Iranian dude, Arash, in junior high. Back then, I was a pretty good fighter, fearless, having been schooled by a brother two years stronger and two times more aggressive.

Anyhow, since then, it’s been downhill all the way. All the way, I have been beaten up.

First time was in high school, at this party in a shabby old house down by the docks. I think I was seventeen, maybe sixteen. The house was home to a ‘motor’ club and it was rented cheaply to one of its members, who threw a party attracting, like a destructive magnet, all kinds of thugs and youngsters too young to drink in legal bars. This night I had prepared in style, sucking on a glass bottle with more than half a litre of homemade vodka. It tasted like piss. Come to think of it, there probably was piss in that bottle. Lou’s friend, MN, had brewed this toxic juice in his parents’ house, having devised a small-scale, secret distillery on the two upper floors of the church-like building. Anyhow, it tasted like shit. I remember standing by this industrial fence and trying to avoid puking from the sheer taste of it.

Bloody toxic avenger! It worked. I got drunk. Maybe I even got happy. That I don’t remember.

I remember dancing on a bike shed. I remember that the girls were ugly. And I remember finding a rusty screwdriver on the upper floor, inside the house. MN, always resourceful, put this in his pocket, “for safety”.

Then, I remember getting hit, in the back of my head. Once, twice, three times. I am standing on the dancefloor. Well, standing, I am trying to stand on the dancefloor. And then I am running towards the door. I get out, a little surprised, stand among the ugly girls. Wow, that was rockn’roll, wasn’t it.

A few seconds later comes MN, mouth bleeding. As a matter of fact, he is gurgling blood. Floff floff. Two of his front teeth are hanging from his braces. It looks terrible. I remember reflecting on how fucking long those teeth were, their roots all naked like that. “Thseyysh punsschhett myy teesthchh asuut, Lou, thseyysh punsschhett myy teesthchh asuut”.

Then, we go to the hospital. His parents show up. I take the screwdriver from MN’s pocket. I remember sitting in the waiting area, reading a book about birds, not realizing that it was upside down until several minutes had passed.

As I said, for Lou, it has been downhill all the way since fighting that Iranian dude, Arash.

GBG!

This ones goes out to Bruno Skär. Jag vet att du älskar det.

Fight highlight 2: Joachim "Hellboy" Hansen

Okej, den här highlighten är kanske lite väl gammal. Hansen har tävlat ganska mkt sedan den här gjordes och har ett antal spektakulära matcher i Pride, Heroes och Shooto. Men eftersom de flesta HLs är gjorda av entusiaster hittade jag ingen annan som slog denna när det gäller musik och klippning. Nåväl, Hansen, Norges stolthet, är mycket snällare än vad han ser ut att vara. Vanligtvis ses han bära på en liten magväska som brukar rasera den hårda imagen. Jag tror inte han bryr sig så mkt ändå, han är oerhört ödmjuk och trevlig vid sidan av matcherna. Humor verkar han också ha. Iallafall, Joachim Hansen var den som satte skandinavium på kartan när han vann Shoototiteln mot den då obesegrade Takanori Gomi. På den tiden sågs han av japanerna som en livsfarlig striker medan han här betraktades som en slick grappler. Han har allt.

Gissa mellansnacket

"Nu får ni ta och samla ihop era au-pair-frisyrer och samla er om konserten ska fortsätta. Eller så är konserten slut!! ÄR KONSERTEN SLUT NU DÅ!!? Nah, machama, stupid Swedish people, the concert is over. Is it over my friends, from London? NO!!! I have no friends here either!!!"

Ska döda han, bussen!

Det var jag, det var Ali, det var Musto. Vi stod utanför Brother, pizzerian i Ronna, du vet. Musto känner han. Plötsligt körde en sån buss upp, du vet. Inte sån röd buss utan sån blå, rasistbuss bara. Musto bara, du måste visa respekt mannen! Och han bussen, svara inte, bara sån rasistkörde vidare, jag svär. Sån smuts! Ali bara, vi stena han! Vi tog upp sån sten och bara kasta han!
Det var för sån tag sen. Och han rasistbuss bara kommer till Ronna fortfarande. Ingen respekt! Varenda gång vi ser han, vi stena han, jag svär!

DN idag.

Youtube-klassiker

Två fulla snubbar, en stubbe och en cykel. Vad exakt försöker dom göra egentligen? Det påminner lite om en upplevelse jag och Texas hade när vi var i Santa Cruz för ca 10 år sedan. Utan stubben och cykeln dock.

Rate my corpse paint

Ett viktigt inslag i black metal-musiken är den så kallade corpse painten, dvs att man sminkar sig som ett lik. Vissa lyckas bättre än andra. Gorgoroth tex är ganska bra på att sminka sig och ser hyggligt zombielika ut på scen. Immortal däremot kör en mer kissinspirerad sminkning som enligt mig ser lite mesig ut.
Iallafall, ni har säkert sett websiter av typen rate my ... ass, rack, thong m.m. I sverige finns varianten snyggast.se. Kidsen idag verkar helt enkelt fixerade vid att lägga upp bilder av sig själva på nätet och sedan låta andra betygsätta dem. Naturligtvis existerar detta även inom BM under formen rate my corpse paint.
Jag skulle tippa att många av de som lagt upp bilder är just sådana som Ghaal i Gorgoroth brukar kalla för "low life scum", dvs fans som älskar musiken men inte är tillräckligt seriösa när det gäller det viktiga satanistiska budskapet. Om inte annat är det ganska kul att se att det minsann inte bara är skandinaver som gillar BM, de mest hängivna verkar komma från Iran, Turkiet, Mexico och Venezuela.

Black metal, kompis: Vad var det som hände egentligen?

Ok, black metal igen. Vad var det egentligen som hände som gör att alla förknippar black metal med Norge? Venom, Celtic Frost och Bathory använde sig tidigt av en del satanistiska gimmicks men hela tiden med den ökända s.k. glimten i ögat. När den andra vågen startade i början av nittiotalet i Norge med band som Darkthrone, Mayhem, Burzum, Immortal, Emperor m.fl. var satanismen istället på blodigt allvar. Euronymous, gitarristen i mayhem, drev skivaffären Helvete som fungerade som en slags bas för diverse galenskaper, framför allt kyrkbränder. Vad som satte norsk metal på kartan var att Dead, sångaren i mayhem som iofs var svensk, sköt sig i skallen i skivbutiken. Varför han tog livet är oklart, vissa säger att han var besviken på black metal-scenen och tyckte att de förådit det äkta råa soundet. Euronymous hittade honom och bestämde sig för att fota sin kompis, bilden blev senare omlaget till skivan Dawn of the Blackhearts (som kan studeras här för den magstarke). Ryktet säger att han även snodde ett par bitar av kraniet och senare gav bort till sina kompisar. Euronymous blev kort därefter intervjuad i ett musikprogram och blev frågad varför han tog kort på Dead. Mayhem är minsan inget vanligt töntband, svarade han, dessutom blev han glad varenda gång någon dog oavsett vem det var. Kort därefter blev han själv mördad av Varg Vikernes, Greven, som ett kort tag spelade bas i Mayhem och även hade sitt egna enmannaband Burzum. Varg fick livstids fängelse och bloggar från insidan via en rysk site. Han hävdar numera att han inte alls var satanist, han gillade bara Sagan om Ringen väldigt väldigt mycket. Han var egentligen något som mest påminner om dagens lajvare, fast tja, en våldsammare variant (Burzum betyder mörker på, öh, orchspråket). Ett kort tag fortsatte han göra musik i fängelset, men inte längre black metal utan en ny form av nordisk folkmusik som elitmänniskorna i Vargs sidealsamhälle skulle lyssna på. Gitarrer och trummor fick lämna plats för syntar, den nya musik fick efterföljare och började kallas black ambient (mer om denna sen). Numera bryr han sig inte om musik längre ("To me this is like an echo from the past"), han vill mest skriva långa berättelser om paganism och fornnordiska hjältar.
Efter mordet på Euronymous började polisen i Norge och Sverige att uppmärksamma banden mer och medlemmar från olika band fälldes för mord, mordbrand, gravskändning och misshandel. Det mest ökända fallet är Dissections sångare Jon Nödtveidt mord på en man på Ramberget i Göteborg.

A blaze in the northern sky:

Handikappad, del 1

Ifall jag vore invalid, tex om jag skulle bryta nacken när jag dyker från klipporna på Långholmen i sommar. Snubbla precis innan jag skulle kasta mig ut och istället göra en frivolt och landa på pannan med resten av kroppstyngden liksom bakom huvudet och det hade sprakat till i nacken som när man råkar bryta ett kycklingben. Förmodligen skulle en period av djup depression följa, håret och skägget hade fått växa sig långt och tillslut hade jag sett ut ungefär som Tom Cruise i Född den 4:e Juli. Jag hade ångrat den gången jag sa till Räkan att nu får det vara slut på all handikappanpassning, det är oestetiskt och oetiskt, det är dags att de fattar att de kommer aldrig att ha samma rörelsefrihet som icke handikappade, och vad skall de in och göra på Riche överhuvudtaget? Jag hade lurat min personliga assistent att köpa ut sprit åt mig. Sen, en sen natt, hade jag kört min permobil ner tillbaka till Långholmen, ut på bryggan bara för att fega ur precis innan jag tippade över kanten. Brutit samman i självförakt och somnat i min egen avföring.
Nån månad senare hade jag i min ensamhet surfat runt på nätet och slutligen hittat den här rullstolen och livet hade tagit en helt ny vändning. Hela världen hade öppnat sig och möjligheterna vore plötsligt oändliga. Jag hade tex kunnat gå med i jaktlag och varit den populäraste jägaren av dem alla. Den man helst skulle vilja ha med sig ifall man lyckades nerlägga en tolvtaggare (det är tungt som fan att släpa dem med sig har jag hört). Jag hade kunnat göra expeditioner långt in i amazonas och hitta växter som botade cancern. Jag skulle kunna åka ensam till nordpolen. Framgången! Lyckan! Jag hoppas.

Fight highlight 1: Anderson Silva

Först ut är Anderson "Spider" Silva. Numera UFC's regerande champ i middleweight (-84kg) efter att ha bokstavligen lattjat ut allt motstånd i sin viktklass. Just nu hyllas han som en gud i UFC men jag fick faktiskt upp ögonen för honom redan 2001 då han som underdog besegrade Hayato "Mach" Sakurai i en titelmatch i Shooto. Sakurai var innan dess obesegrad och klassades av många som världens bästa pound-for-pound. Anderson Silva fick tyvärr ändå stå i skuggan av sin dåvarande teamkamrat från chute box, Wanderlei "the axe murderer" Silva, som då regerade light heavyweight i Pride FC. Och när Anderson senare snöpligt förlorade på en heelhook mot Ryo Chonan blev det inga fler matcher för honom i Pride Bushido trots alla tidigare spektakulära knockouter. Vid den här tiden kunde man knappt nämna Anderson utan få förlusten slängd i ansiktet; alltså, den där chonan, alltså, vilken jävla submission? en flygande heelhook! Anderson fick istället kontrakt med ganska anonyma Cage Rage i england där han gjorde rent hus och höll titeln tills UFC äntligen plockade upp honom i toppen igen. Vad som gör honom så bra är hans otroliga timing och träffsäkerhet, i de flesta av sina matcher lyckas han få motståndarna att se ut som värsta nybörjarna. Han är något av en KO-konstnär.
Vad hände med Ryo Chonan? Det visade sig såklart att det där konstiga låset han satte bara var ren flax och han förtjänar egentligen inte att ens nämnas i sammanhanget. Iofs fick även han för ett tag sedan kontrakt med UFC och har väl gjort en stabil första match som han visserligen torskade. Men ifall han någonsin fick chansen att möta the Champ igen så skulle det vara godnatt i första ronden. Och det skulle jag kunna satsa min bostad på. Den tredje mars möter Anderson Silva Dan "Hollywood" Henderson som tidigare tävlat i light heavyweight och bla varit champ i Pride FC. Förmodligen kommer det att bli hans tuffaste match hittills.
Allright, här kommer då Anderson Silvas highlight:

Obama black enuf?

Rätt skoj, från SNL. http://www.youtube.com/watch?v=3e-vFnmVgsA

Gick ej att bädda in.

Bronken?

Tack för inbjudan, men varför är det lou som bjuder in och varför heter den "bronken"? Syftar det på en del i lungan eller är det rent av kombinationen av självbefläckelse osv?

Hur som helst så känner man ju sig välkommen...konstigt nog.

Panzerfaust rekommenderar:

Bloggen Stockholmsnatt av Pelle Forshed och Stefan Thungren. Jag själv känner såklart inte alls igen mig i detta eftersom jag inte längre bryr mig om de senaste digitalism-remixarna utan uteslutande om norsk naturmetal (som iofs har en egen återkommande spalt i vice. Fan).

O-ba-ma

Jag har gått på samma skola som Obama, det är därför jag gillar honom. Det där blogginlägget har ju helt rätt - i en del - det är klart att Svenne Banan gillar svarta som beter sig vita. Många svarta i USA har ju också haft lite svårt att identifiera sig med Obama, men det är väl i första hand för att hans pappa är från Afrika, och inte har genomlidit USA-slaveriet. I alla fall, det har ju gjorts mycket av att Obama heter Hussein i andranamn, och att han gått på en madrasa. Men vad har egentligen gjorts, i Sverige, av att hans försa namn är ett sorts hus, men felstavat? Det är väl rasistiskt, om något?

Till min kompis som gillar Obama

Jag har en kompis som gillar Obama, jag vet inte om han har läst den här bloggposten.

Ville bara säga . . .

. . . att jag gett er admin-rättigheter. Samt tagit bort han den där som använde sitt eget namn. Numera känd som undertecknad.

Black metal, kompis!

Ok, black metal. Det hela började med låten "black metal" av gruppen Venom. Egentligen hade inte Venom någonting med black metal att göra men myntade dess namn. Svenska Bathory med bl.a. Jonas Åkerlund, eller Vans McBurger som han kallade sig då, släppte "under the sign of the black mark"(1987) som sågades av en enig musikpress men vars sound blev avgörande för musikens utveckling. Den nya stilen plockades upp av norska band som Mayhem, Burzum och Darkthrone. Iallafall, skitsamma, Darkthrone var egentligen ett ganska hederligt deathmetalband som skulle släppa sitt debutalbum på en helt vanlig dödsmetallabel. Under inspelningen träffade de Euronymous, från Mayhem (som senare blev knivhuggen till döds av Varg Vikernes i Burzum) som övertalade dem att spela black metal istället. Dödsmetallabeln blev sura när de lyssnade på det färdiga materialet,
"va fan, det här är ju black metal?"
"japp, vi är ett black metall band numera",
"jaha, men vad ska vi med ert material till?"
"skiter väl vi i. Se på black metal idag dude, den suger. Vi vill spela extrem musik, så som metallen var förr, ok?"
Anyways, Darkthrone släppte sitt album. Eftersom de hade spelat in i en dödsmetallstudio så var soundet mkt hårdare än tex Mayhem. Lyssnarna hyllade dock darkthrones hårda sound. "True Nowegian black metal" var född.

Ok, nedan snackar Fenriz från Darkthrone om hur det gick till egentligen:

Ny blogg, fett med soft!